Dans Dakar Stockholm 2012 – del 2 – lördagen

Efter Blocs krasch i London, kändes det bra att återvända till Sverige i skriverierna. För dag två på Dans Dakar 2012 försvann eftermiddagens program, då jag hade jobb på annat håll att utföra. Även om så var fallet, tycker jag det var oerhört trivial line up bortsett från Rustie och Studio Barnhus och kände att jag inte missade något. Lördagen var fattigare än fredagen och mitt bildmaterialet blev tunnare än jag hade planerat. Visst var det bra när det väl var bra, men jag tycker att mer kunde önskas när Monstera och Humanistiska föreningen var arrangörer till festen. Uppslutningen kändes lagom, upplägget och programmet var sådär, området hade sina begränsningar, efterfesterna var intetsägande och jag kände en viss tomhet och saknad. Kanske har jag för höga krav, men tror inte det. Jag hade jag kul som helhet och vädret var galant, men jag saknade en del pusselbitar och det kändes som Dans Dakar tog två steg tillbaka istället för ett framåt.

Dans Dakar var som sagt inte lika helgjutet som förra året och vi dök upp i gräset utanför festivalområdet för lite chips och öl först till Jesper Dahlbäcks eminenta set. Han vet vad han gör och kan trollbinda en publik efter så många år i DJ-båset och även om vi inte såg honom i person, kändes en spontandans utanför som fullständigt normalt om vi hade önskat. Ett paket med fler namn till honom hade varit logiskt och det kändes synd, när han vet vad som krävs. Gick in lagom till avslutet på Familjen, som har gjort bra saker tidigare, men inte mycket nytt på senare år och det kändes lite passé. Istället skulle det bli efterlängtade franska Kavinsky som kastade loss dagen för min del med sin filmiska electro-house och det var ett sant nöje att äntligen få digga loss till Nightcall och Testarossa. Gjuten i min musikspelare i många år och jag undrar varför det dröjt så länge innan han landat på svensk mark, då det var euforiskt och episkt. Ska bli kul att följa Vincent Belorgey, som han egentligen heter, framöver och jag undrar om han lyckas följa upp sina alster med något lika bra framöver.

Fransmän skulle det bli fler av och efter Kavinsky äntrade legenderna Cassius den stora scenen. Monstera hade med lyckats få till en riktigt lyckad bokning och det var riktigt bra, men det lossnade aldrig fullt ut i publiken och det känns som de varit borta lite för länge från toppen. Guld i mina öron men jag saknade lite mer visuellt för att få det i hamn. Var var film när man behövde den? Tappade en del tempoi dansen, även om housen dansade loss i mitt inre, så jag hoppas få se herrarna snart igen. Dans Dakar kan för övrigt jobba rejält framöver på alla scener och få med mer fantasi, drömmar och dansgolv, med filmer, bra ljus, konst och annat kreativt men det kanske inte är tanken.

Visst var både Jessie Granqvist och Porter Robinson som båda spelade samtidigt bra och intressanta, men det jag hade längtat till mest på hela festivalen var en tysk som avslutade hela kalaset. Dans Dakar hade lyckats med konststycket att boka in Paul Kalkbrenner, som varit med länge i leken i Berlin och i år verkar ha haft sin riktiga take off. Inte en av världens största namn som festivalen försökte påskina, men en av Bpitchs startfigurer och en duktig DJ som i år blivit bokad som headliner till flera större festivaler världen över, men som i Sverige är relativt anonym och ett smalt namn. Tråkigt nog.

Var aldrig knökfullt och lagom med dans och jag undrade lite vad som skulle krävas för de svenska så kallade hippsterna ska gå bananas. Gissar att klubb musik fortfarande är ganska liten företeelse om du tar bort giganterna och att många fans följer strömmen, inte upptäcker fåran själv. Paul Kalkbrenner var riktigt bra och jag gillade det han gjorde skarpt. Episkt, drömmande, taktfast och minimalistiskt i en resa genom tecnovärlden. Han hade lite mer ljus och visuellt, men fortfarande borde det ges mer för topp. Hur som helst var en av festivalens bästa spelningar i hamn och Dans Dakar var slut för i år!

Dans Dakar skulle behöva en kreativ jordbävning för att nå dit jag tycker de borde sträva. Områdets krympning gjorde det inte roligare, barplaceringen kändes sådär och jag saknade fortfarande ett lounge-område där maten kunde husera tillsammans en scen för electronica, new wave och left-field. Bättre och intressantare mat är en ständig fråga i min värld och det behöver inte bli dyrare. Var var samarbeten med konstnärer, filmskapare, udda snabbmatsaktörer och andra kaospiloter för hela festivalen? Vidare borde en scen likt Red Bulls Sónar Dôme funnits, en scen för nya upptäckter och uppslag. Udda stilar och märkliga teman skulle berika. Någon av storheterna DJ Hell, Richie Hawtin, Magda, Modeselektor, Ellen Allien, Laurent Garnier, Basement Jaxx hade behövts för att ge något mer. Kanske mer elektronisk pop på eftermiddagen för att locka publik. Är jag bara för smal i mina tankar och en drömmare? Jag hoppas och tror inte det och ser fram emot 2013 med Dans Dakar fast då tillbaka i bättre form!

Avslutade dansen för årets festivalhelg i ett industriområde bortom festivalen med vänner. Leende och trött i ett uppvaknande Stockholm. Klockan tre kändes för tidigt för en klubbmusikfestival, men det är Sverige, som en invandrarkompis sa till mig och festivalen ville inte göra samma miss igen som det blev med Kruthuset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: