Dans Dakar Stockholm 2012 – del 1 – fredagen

Först och främst får jag ursäkta att det tagit ett tag att summera, men har haft mycket runt omkring i mitt liv och fått prioritera om en del. Hur som helst är posten här nu och jag kan bara konstatera att Dans Dakar var inte lika helgjutet i år som första året. Visst var det bra när det väl var bra, men jag tycker att man kan önska mer av festivalen när Monstera och Humanistiska föreningen är arrangörer. Det var i mina ögon märkligt och till vissa delar splittrat startfält, uppslutningen kändes lagom, upplägget var sådär, området hade sina begränsningar, efterfesterna var intetsägande och jag kände en viss tomhet och saknad. Kanske har jag för höga krav efter Sónar, men tror inte det och jag hade jag kul som helhet och vädret var galant, men jag saknade en del pusselbitar och det kändes som Dans Dakar tog ett steg tillbaka istället för framåt. Dagens post tar avsteg från fredagen och går i snabba drag igenom en del av det vi upplevde, för att snart vara tillbaka igen med post nummer två!

15.00 i strålande solsken inleddes Dans Dakar. Förutsättningarna var guld och det kunde ju bara bli fantastiskt under de förhållandena och med bokningarna för dagen. Först ut var min vän producenten och dj:n Mayka, som vuxit rejält de senaste två åren och blivit ett etablerat namn i DJ-Sverige med bokningar på flera festivaler i sommar. Hon har även släppt två egna singlar under året, Bonanza och Lie. Så det är guldläge, men folket lyser med sin frånvaro och det är spöklikt tomt på festivalområdet, vilket känns märkligt. Oavsett tid på dygnet är aldrig Sónar så tomt och det känns som vi är bekväma och ordningssamma, men också en samling bortskämda yngel som mest är där för fest och inte musiken. Mayka gör ett mycket bra set som inspirerar och även om det förra året var mer folk när hon spelade, känns hon säkrare nu. Jag tycker synd om henne inför de få som är där, då det känns som en bakisfest när hon blandar friskt mellan stilarna i det tomma tältet. Skulle spelat senare om jag fått bestämma, samtidigt var årets område mindre och det var svårare att pussla ihop gissar jag.

Lämnade henne för att se lite av svenska Fucking & Punching, en konstellation bestående av Sharks On Heels och Anna Cross & Karin Hill. En bra bokning, även om det är ett relativt nytt kort, men helt sjukt dåligt placerad i spelschemat. Musikmässigt är det house, dubstep och hårdare electro, som är givet i en skitig nattklubb två tre på natten, men nu känns det malplacerat. Särskilt när det är typ fem personer där. Kan tänka mig om de fått spela 21 eller 22 och det hade varit perfekt. Börjar undra om festivalen och Monsteras bokare gillar musik själva eller för den delen är medvetna om klubbmusik. Electronica, elektronisk pop, new wave eller indietronica hade suttit perfekt, hård dansgolvsmusik känns fel. Grimes, Neon Indian, Florence + The Machine och vi hade haft lite folk, nu var det bara pinsamt, trots bra spelning! Jag hoppas på november december på Slakthuset med tjejerna, skulle bli fantastiskt tror jag!

Värre skulle det bli och jag undrade när vi tog en öl i gräset varför festivalen var ett i det närmaste tomt område. Dans Dakar är en kulturgärning, men likt Summerburst luktar det pengar, även om inte lika starkt. Vidare verkar klubbpubliken på festivalen överlag vara mer av en indiepublik som är mer intresserade av fest och hård electro likt Ed Banger. Inget fel i det, men när brittiska Adam F går upp på en scen inför mig och min kompis Linus, knappt några fler, känns det bisarrt. Är vi så få som gillar klassiska prylar från engelsk breakbeat, drum’n’bass och hip hop? Fler tillkommer, men det lyfter aldrig och jag tycker när klockan är 17.30 borde fler vara där. Gissar att våra tillstånd och regler strular till mycket och att mycket av spontaniteten försvinner. Pratas mycket om droger i klubbsvängen, men i Sverige är det helt klart alkoholen som styr, även om drogerna finns där och vi verkar inte gilla eftermiddagshäng. Alkoholen är för dyr för klubbpubliken och vi är tråkiga. Kan inte komma på andra anledningar. Adam F var för övrigt riktigt bra och bjöd på bra musik. Kul att se honom igen efter ganska många år och han lockade fler och fler, men det borde varit minst tusen till för att jag skulle blivit nöjd.

Efter Adam F drog jag hem, vilade lite, käkade, tog en dusch samt bytte kläder. Mer dans skulle det bli, men jag lockades inte helt av det som stod i agendan och även om jag ville se Hannah Holland, nöjde jag mig med att avnjuta hennes set i gräset utanför med vänner och chips. En bra chans att få lite smak av festivalen och helt klart ett bra gratisnöje att picknicka utanför entrén, vilket ett tusental gjorde.

Lite suddig i ögonen efter några öl kände vi oss redo och stegade in lagom till Digitalism. Visst var det bra och tyskarna kan sin sak, men så spännande och nyskapande var det inte. Känns som det är två år sent och att vi kan kräva mer. Gissar att här var en av flera käppar i mitt hjul, att det är för få utmanande artister musikmässigt, inte mycket nyskapande och jag saknar två tre stora bra dragare. Vi lämnade duon och gick till baren för att ladda upp inför F.O.O.L.. Den svenska duon F.O.O.L. (Fuck Our Ordinary Lives) från Eskilstuna skulle visa att de nästan var ett strå vassare än Digitalism och även om det inte var fulländat var det en fröjd att vara där. Inte lika glest på folk och partyt började ta form. Melodisk och pampig electro som kickade igång kvällen. Gissar att ribban var låg, då det var lite tunn produktion, men samtidigt var det drag och alla dansade!

Jag såg italienarna Sir Bob Cornelius Rifo och Tommy TeaEmmaboda och det är drag när The Bloody Beetroots spelar, så mina förväntningar på Dans Dakar var höga. Electro-house-punk som är som ett slag i ansiktet är bra live och vad skulle det bli i DJ-form? Iklädda svarta Venom-masker drog de igång från sin neonblinkande platå och det blev maffigt. En cool inledning och jag hoppades på mycket mer framför klossen på scen, men det blev som en halvhjärtad konsert med duon. Visst var det bra, men i längden blev det lite tjatigt och enahanda och jag hde hört det mesta förut. Vart tog frispelet och variationen vägen? Landsmännen Crookers är i det perspektivet bra mycket fetare och jag tappade koncentrationen bitvis under spelningen. All rök och blinkande ljus gjorde att jag stannade och även om det regnade en kort stund var var dansen i full gång. Som DJ-spelning är det en femma inte mer, men tar jag det till The Bloody Beetroots i sinnet var det en sexa. Bra men kunde bättre!

Vinnaren för kvällen var i mina ögon Sandra Mosh! Hon gjorde ett trevligt, familjärt och bra set som gjorde tältet till en dansoas. En bra blandning av techno, house och annat gjorde dansgolvet balanserat. Barens felplacering mot DJ-båset var sämst, men folk struntade i det och dansade järnet. Själv var det fullt tempo bakom Sandra Mosh tillsammans med Mayka och ett gäng andra. Kollade över en stund på ett bra och nyskapande Mumbai Science, men föll ganska snart tillbaka i gamla hjulspår och dansade till en öl i tältet med Sandra Moshs entourage. Det blommade ut mot en  toppkväll och vi var svettiga efter alla snabba steg på lastpallarna. Folk försökte dansa överallt och det var tempo tills det att Eric Prydz kastade loss.

Visst är han i många aspekter intressant om man tar bort fördomarna, de felaktiga omdömena och de förutbestämda åsikterna. Tar man dessutom och kollar in hans alternativa skapande är han bra. Därför trodde jag när han till ära råkade fylla år, skulle ge oss något i hästväg, med perfekt ljud, ljus och show, men icke. Eric Prydz var inte dålig, men ganska ointressant och tråkig. Hur kul är det med en DJ bakom ett bord i ingen speciell utstyrsel, inget speciellt ljus och inga direkta visuella effekter. En rejäl felsatsning från festivalen och jag tror Miss Kittin, DJ Hell, Richie Hawtin eller Basement Jaxx hade varit klart bättre än vad som blev fallet nu. Föll platt och jag såg inget större intresse för att stanna kvar, men gjorde det ett tag, då jag trodde det skulle ta fart. Nu gjorde det inte det och jag tror han gör sig bättre på en mindre klubb med lågt i tak. Det var avslutet för fredagen och jag drog hem, lagom nöjd, med en trea eller fyra av tio i fokus. Lördagen skulle bjuda på mer stora namn, men skulle det bli bättre?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: