Sen rapportering – Popaganda 2011 – del 2

Är som sagt var bra sen med min rapportering kring sommarens festivaler, hade en klurig sommar med mycket händelser, både positiva som negativa och var tvungen att prioritera om en hel del. Samtidigt har jag inte glömt bort händelserna och fortsätter sakta men säkert beta av en hel del upplevelser så att du läsare får lite godis till minnet, eller kanske rent av lite aviskänsla i själen. Efter en löjligt bra fredag totalt sett med Popaganda 2011 och efterföljande Trädgården med Rekyls nostalgikväll, var jag tvungen att ladda om batterierna en del

och anlände lite senare på eftermiddagen dag två. Softade dessutom en stund utanför i gräset när jag kom och njöt samtidigt av solen när ett helt ok Syket drog av lite funkig psykadelisk pop som bakgrund. Inget som gav bestående avtryck, men det var ett behagligt bakislunk och en bra start för dagen. Tog mig samman, samlade ihop ägodelarna och stegade in på området lagom för att avnjuta en riktigt bra Jenny Wilson, som tillsammans med Tensta Gospel Choir fick fart på mig. Publiken kom i form och alla stod vi där i en löjlig glädje som om det vore ett väckelsemöte. Charmigt och befriande på samma gång och det lyfte till en annan nivå. Riktigt kul spelning och snudd på magisk.

Efter Jenny Wilson var det dags för en av de återkommande delarna på festivalen och en av mina favoriter i sammanhanget. Stockholms Konstsim Herr. Ett smått surrealistiskt inslag av en grupp herrar som samlade storpublik kring simbassängen och gav ett annat perspektiv på festivalen. Popaganda har en lång tradition av konstsim på området och även i år blev det en uppvisning i småsjuka rörelser vi bara kunde älska. Vad skulle festivalen vara utan detta eminenta inslag som växer för varje nivå? Dessutom blir herrarna i fråga bättre och bättre, så snart är det nästan dags för livvakter för de celebra herrarna, som snurrar runt i polen som om alla moves vore en självklarhet i allas liv. Får helt klart börja simma mer.

Efter konstsimmet var det dags för en helt klart felplacerad akt att visa Sverige bra intressant musik. Spanska Delorean är ett band som likt labeln DFA:s akter balanserar i ljudlandskapet mellan dansmusik och indiepop. New Wave i modern tappning som framkallande ett beroende när bandet levererade sina toppar från albumet Subiza. Minns när bandet spelade på Sónar för ett år sen och hade hoppats på ett lika intensivt och givande gig, men att ge så intressant och bra musik en för tidig placering i spelschemat kändes märkligt. Trots vi fick klubbrytmer som borde fått oss att gå bananas och dansa järnet. Kunde med bättre planering blivit fantastiskt, men entusiasmen var lagom för samtliga parter, vilket gjorde att de flesta nickade, inte mer.

Efter det var det dags för Annika Norlins Säkert! på den stora scenen och som vuxit rejält sedan debuten som kom 2007. Vardagspoesi om småhändelser som målades upp med popmusik och gav oss kärlekens svårigheter, uppväxtens trassel och sköna utekvällar på duken. Smått ryckig scenstil som fastnat i vårt medvetande och som älskas av allt fler och det är svårt att tro att hon hade svårt att nå ut när Hello Saferide var namnet för henne. En hitparad som jag lämnade i förtid då jag behövde mat och mer kläder, men glädjen av att ha fått se en del gjorde stegen bra mycket lättare. Humöret var på topp och jag sörjde inte speciellt mycket att jag missade José Gonzáles Junip.

När jag kom åter, var det till amerikanska psykadeliska indierockarna Midlake. Jag drömde mig fram mot scenen och njöt av deras musik. Märkligt nog var det ganska tunt i publiken och Texas mästare körde på sin härliga stämningsfulla musik som borde lockat fler. Är de för svåra och smala för att locka Fleet Foxes och Band Of Horses fans, eller tvärtom? Eller var det så att tjejerna tröttnade på deras pryl, då det var mest killar framför scenen. Jag kanske inte lyfter fram det som en toppspelning, men jag är glad att jag var där och fick irra omkring i Midlakes ängsmarker där musiken trevade fram över kullarna, letandes runt bland träden och smög sig på med skön inrökt americanapop. Trevligt och helt klart en bra skymningsspelning.

Sedan jag började följa jj för ungefär två år sen, har de fått massivt med uppmärksamhet och lockat mängder med sin drömpop. Trevligt, men inte helgjutna och de passar bäst på en liten klubbscen. Dessutom helt fel i spelschemat, då deras sega världsfrånvända pop gör sig bäst i soluppgången eller tidigare på en eftermiddag. Semestermusik för bilen, där suget efter en öl är nära, men på Popaganda blev det fel. Då kändes damen efter som en mästare och snart var mitt klagomål på jj som bortblåst. Lykke Li har redan gjort ett av årets bästa album med Wounded Rhymes men på scen blev det svårare och definitivt inte lika stort som förra årets Robyn, men det var ändå fantastiskt och jag ville bara ha mer. Mörkt, melankoliskt och vackert. Samtidigt med en lite aggressivare touch som kanske inte nådde hela vägen för alla och många verkade hela konserten undra vad som skulle komma näst, trots underbara spår som Get Some. Glädje, sorg och omtumlande för själen, men med en styrka och energi som var magiskt. Lykke Li är lite av en sagofigur och fantasin skenade därför kring i mitt inre när hon tog musiken ett ytterligare steg. Magiskt, men samtidigt inte lika medryckande som många verkade önska och luften gick lite ur festivalen på sista spelningen. Själv dansade jag euforiskt vidare och hoppade efterfesten.

Saknade några namn på årets Popaganda och tyckte det var något av ett mellanår för festivalen. Visst var en hel del konserter riktigt bra och jag var personligen riktigt nöjd att ha fått se namn som Arcade Fire, Lykke Li och Midlake. Samtidigt saknade jag knorren som brukar lyfta tillställningen ett snäpp. Jag tror att intressanta artister som Jessica 6, Anna Calvi, Mogwai, Matt & Kim, EMA, Over The Rhine, True Widow, Patrick Wolf eller varför inte The Joy Formidable hade gjort programmet en tjänst. Att klubbmusiken i programmet i vanlig ordning var lagom, förvånar inte, men det hade ju varit kul att överraskas. Tänk er Jackmaster, Agoria, Crookers, Laura Halo eller rent av förvånas av Miss Kittin och lovorden hade blivit fler. Sen var toaletterna alldeles för få, många matställen lite blasé och ölen alltför dyr, för att ett bättre omdöme ska bli fallet. Förstår den kapitalistiska biten, men mer reklam på området och scenerna kunde enkelt hjälpt och helheten för evenemanget stannar i år vid tre av fem, trots solsken och ett par klassiska spelningar. Lagom, trevligt men inte bäst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: