Årslista 2010 – del 3:2 – Bästa album 1-30

Årets sammanställning av album har som sagt var bjudit på rejält med motstånd. Säkerligen skulle jag resonera annorlunda om ett antal skivor om jag gjorde en genomgång igen och det är svårt att plocka ut 50 russin från kakan när det finns 150 kandidater. Att jag sen haft en nacke som gjort mig bitvis splittrad i mitt omdöme, då min värk i perioder varit olidlig, har inte gjort det enklare. Därför känns det oerhört skönt att komma till denna punkt när min lista med de 30 bästa albumen för året är färdig. I dagens post får ni likt förra listan ingen inbördes rangordning, men det framgår nog ganska klart vilka som varit mina favoriter av texten nedan. Jag bifogar även länkar till alla artister och album, samt ett antal videoklipp. En Spotify-lista får ni redan HÄR, men även denna lista, likt den förra, saknar två artister och då självklart två av mina favoriter. Först ut är det Jonneine Zapata som har lagt upp hela albumet Cast The Demons OutSoundcloud och som även kan köpas på den eminenta skivbutiken Rough Trade. Sen är det underbara Scout Niblett vars album The Calcination Of Scout Niblett du inte kan undvika, förlyssna på skivbolaget Drag City´s hemsida innan ditt köp landar på hallmattan! Lite uppdateringar återstår men Spotify-listan är där iaf och snart kommer del 4!

Bästa album för 2010 – 1-30

Agnes ObelPhilharmonics

Hennes album Philharmonics var kanske inte årets mest märkliga, nyskapande och uppmärksammade, men jag gillar det från början till slut och min lista är ju det som styr. Danska Agnes Obel bor i Berlin och drömmer sig bort i sin musik som andas Joanna Newsom, Victoria Bergsman och Tori Amos. Enkelt, finstämt och försynt glider hon fram i min värld och etsar sig fast med sitt snygga och rena hantverk. Spår som Beast, Riverside och Avenue förtjänar klart fler lyssnare och jag hoppas fler upptäcker henne. Lite som med Anna Ternheims vemod innan den bredare publiken erkände sitt gillande och jag tror vi får höra mer av Agnes Obel om vi bara vågar.

Agnes ObelPhilharmonics [MP3]

Anna von HausswolffSinging From The Grave

I våras fick jag höra talas om en ny talang från Göteborg som jag bara inte fick missa av min kompis Sandra. Lyssnade på några demos på nätet och var fast i hennes musik som tangerar mycket av det Kate Bush, Tori Amos och Patti Smith presterat. Med Singing From The Grave har hon skapat en av årets starkaste svenska debuter, som med sin råa känsla och realism kräver en hel del av lyssnaren med sitt drivande pianospel. Det är närvarande, dramatiskt och personligt som få. Känns för övrigt riktigt kul att det varit många duktiga tjejer i år och Anna von Hausswolff är en av de bättre dessutom med ett album jag likt många andrasätter högt.

Ariel Pink´s Haunted GraffitiBefore Today

Galenskap är bara förnamnet för vad det innebär få uppleva Ariel Pink´s Haunted Graffitis skiva Before Today. Härligt befriande och obegripligt på samma gång lyckas bandet ändå få ihop sin lo-fi discopop. Ett samplat myller av hallucinationer i new wave-tappningar från 70- och 80-tal blir en glädjekakofoni man inte vill ska ta slut. Det tar tid att ta till sig alla vinklar men när du väl gjort det släpper du inte skivan ifrån dig med smågalna popathems som Round And Round, punkflippade Butt-House Blondies eller Kalifornienpop i Can´t Hear My Ears. Albumet är inte lika fullspäckat på samplingar som Girl Talks All Day och har en mer neurotisk touch än Animal Collectives album, vilket skapat ett album som är oförutsägbart och stabilt på samma gång och helt klart med i toppen.

Beach HouseTeen Dream

Baltimore-duon Victoria Legrand och Alex Scally inledde sitt hyllningståg redan förra hösten med singelspåret Norway. Det kunde lika gärna blivit för mycket av det goda och slutat i lagom omdöme, men bandet motsvarade förväntningarna med råge med ett fullmatat liveår och en enig kritikerkår som hyllade albumet Teen Dream. Få var det som inte hade det med på sina årssummeringar. För egen del parkerade den där redan i januari och höll sig sen självklart kvar när många andra artister vacklade. Beach House tredje album var harmoniskt som få med episka storverk som Zebra, Walk In The Park och Lover Of Mine. I samma division som Mazzy Star och Blonde Redhead drogs man med på en resa i ett drömlandskap som man aldrig ville skulle ta slut.

Blood Red ShoesFire Like This

Brightons Blood Red Shoes andra album Fire Like This är en härlig lyssning från början till slut. Med tydliga influenser från den amerikanska alternativa rockscenen går bandet vidare och förtydligar sitt sound. Första singeln Light It Up är högtemporock nära The Kills och The Like. Med ett bra samspel mellan Laura-Mary Carter och Steven Ansell dras jag med i en resa mot ett ljudlandskap skapat av trummor och hårda riff. Hennes sång driver låtarna framåt och de lyfter en nivå från Box Of Secrets. Det är jämnare med mer känsla och jag längtar efter mer. When We Wake är lugnare och det är mer eftertanke packat i ett paket som får mig att tänka på Giant Drag och Juliana Hatfield. Melodin känns bekant och ändå egen. På 7 minuter skakar duon om oss rejält med fantastiska singeln Colours Fade. Med drag av Sonic Youth utblandat med The White Stripes och The Pixies är det en av albumets höjdpunkter och sällan har en så lång låt känts så kort. Den är en perfekt avslutning på ett starkt skivsläpp och Blood Red Shoes är i hamn.

Blood Red ShoesLight It Up

CaribouSwim

Kanadensaren Dan Snaith var länge en väl bevarad hemlighet inom electronica under namnet Manitoba, men efter hot om stämning bytte han namn till Caribou kring 2005, höjde takten något och uppmärksamheten tog fart. Med senaste albumet Swim känns det som om han tagit sig upp till toppen av sin kreativa ådra och på 43 minuter dansas det fram. Redan på förstas spåret Odessa placeras ribban högt och den stannar där albumet rakt igenom. Ett mörkare tonläge som berör indie men även drar in element av folktronica, shoegaze, krautrock och 60-talspop i sin vilja att få oss att dansa genom låtar som Jamelia, Sun och Hannibal. En glädjeskiva som andas Four Tet, Aphex Twin, Carl Craig, och Alexkid. Vi får taktfast och brilliant electronisk musik som gör sig lika perfekt hemma, på klubben, som live.

Charlotte GainsbourgIRM

På sin tredje skiva fortsätter Serge Gainsbourgs och Jane Birkins dotter att arbeta sig igenom musik som föranleder och fascinerar. Förra gången det begav sig var det speglat av Air och Jarvis Cocker, nu har amerikanska Beck fått bidra. Det är mörkare och personligare, påverkat av vattenskidsolyckan som gav henne en lättare hjärnskada med samplingar från magnetkameran, med en klaustrofobisk ljudbild och en stämning som periodvis luktar sjukhusmiljö. Trevande och forcerande på samma gång får vi stämningar av någon nytt men ändå familjärt. Spännande och inspirerande tar hennes sensuella röst oss fram på vägar man inte anade och det är med glädje jag lyssnar igenom hennes skiva första gången. Mångsysslaren Charlotte Gainsbourg hittar nya infall hela tiden på IRM och med spår som Le Chat du Café des Artistes, Heaven Can Wait och La Collectionneuse längtar jag bara efter mer från den 39-åriga fransyskan.

Crystal CastlesCrystal Castles (II)

Inte nog med att de kom tillbaka och skulle slå från underläge efter 2009 års magplask Sónar, som den kanadensiska duon gjorde det. Live var de fantastiska under 2010 och på albumet fortsätter det även om inte hela vägen fram för att överträffa debuten. Ethan Kath och Alice Glass tar sitt korståg mot strömlinjeformningen i vårt samhälle på allvar och ger oss en käftsmäll vi behöver. Noise, techno, electro, indie och mycket mer. Bitvis är det ofokuserad, utflippad Nintendo-punk som på Fainting Spells, I Am Made Of Chalk och Birds, för att i nästa bli episka storverk som Celestica, Intimate och Baptism. Även om Not In Love har The Cures Robert Smith med på ett hörn är det inte här det bästa ligger på albumet och det känns ganska överskattat. Det är på de dansanta storverken som bandet får fram sig själva bäst, samtidigt som de tvära kasten gör att det håller. Ibland förlorar Torontos anarkister tempot och det faller igenom, men det är mer ihop än på bra länge och jag ser fram emot mer ambivalent Crystal Castles framöver.

DeerhunterHalcyon Digest

Första gången jag lyssnade igenom Atlanta-kvartetten Deerhunters fjärde album Halycon Digest blev jag förundrad och sugen på en vända till. Efter flera omgångar till för det 45 minuter späckade alstret inser jag att jag vid varje tillfälle hittat nya vinklar och vrår och nu vill jag inte lämna ifrån mig skivan. Det känns som en naturlig övergång på förra skivan Microcastle och gränsen till Bradford Coxs soloprojekt Atlas Sound börjar bli oklar. Deerhunter inleder trevande och skevt med Earthquake och det fortsätter med vacker lo-fipop av bästa sort med Don´t Cry. Med Sailing tar jag mig ut på ett ovisst vatten som är mörkt under ytan men svallande behagligt. Befriande och skrämmande på samma gång med en känsla av Badly Drawn Boy och Sparklehorse. Memory Boy höjer pulsen och jag simmar i land till en tryggare värld med taktfast indie i lurarna. Med Helicopter är det ambienta lugnet tillbaka men det är behagligare känslor och  den drömska elektroniska popen kryper in i själen. Halycon Digest är en riktigt bra platta och given i alla musiknördars samling. En färgglad klick av psykadelisk indie som känns som en given fortsättning på Pixies, Stereolab och Guided by Voices. Lättlyssnat men svårsmält och det kräver en del innan bitarna faller på plats. Det hela avslutas med en tribut till garagerockpunkaren Jay Reatard med He Would Have Laughed. En 7 minuter och 29 sekunder lång hyllning som är bland det bästa att få och jag anar att han ler i sin grav.

First Aid KitThe Big Black And The Blue

Systrarna Klara och Johanna Söderberg gör vacker musik som är svår att inte tycka om. First Aid Kit som de kallar sig är moget värre trots att de inte funnits allt för länge och är unga förmågor. Det är svårt att tänka sig en mer stabil fullängdsdebut, men så har de också haft Karin Dreijer som en betydande mentor och Conor Oberst och hans Bright Eyes som en viktig förebild. Musiken är som en harmonisk resa fram över ett drömlandskap där bussen delas med Fleet Foxes, Bonnie ‘Prince’ Billy och Neko Case. Det böljar sig fram i mina tankar och det är fullt av intressanta upplevelser som visar att det går att göra bra personlig gitarrpop för idag som inte är skapad av medelålders män. Känner verkligen att Winter Is All Over You.

Gil Scott-HeronI´m New Here

När jag hörde On Coming From a Broken Home (pt 1) första gången, visste jag att här började en skatt. XL Recordings labelboss Richard Russel gjorde det enda rätta när letade upp Gil Scott-Heron på fängelset Rikers Island och övertalade honom att välja hans skivbolag för sin comeback. Sällan har en spoken world-skiva känts mer rätt och hans mörka tragiska berättelser kryper på. Hans raspiga röst tar sig fram över en ljudbild som är i lagom tempo och med element av down tempo, dub, leftfield, electro och blues. Låtarna anpassas till hans tonläge och det är med stor känsla ett klassiskt album sett sitt ljus och som blandas ut med underbara covers som Bobby Blands I’ll Take Care of You och Robert Johnsons Me and the Devil och det överraskande men fantastiska titelspåret från den amerikanska lo-fiindierockaren Smog. Enda avbräcket är att albumet endast är 28 minuter långt, men samtidigt ser jag hellre en klassiker än ett slentrianmässigt dussinverk från en berättartradionens störtsta namn och det är med stor glädje han är åter efter 16 år med fängelse, drogproblem och kreativt moras. I’m New Here är ett album att växa in i och känna av desto mer du lyssnar på den, full av sorg, känslor, upplevelser och en känsla av att äntligen komma i harmoni med sig själv är det en stor glädje att han har lyckats och jag klappar vidare med honom i New York is Killing Me.

Gil Scott-HeronI´m New Here

Hot ChipOne Life Stand

Londonbandet Hot Chip har trots ett album fyllt med kärlek som jag gillar mer och mer ju fler gånger jag hör det kommit lite i skymundan för 2010. Det är fortfarande dansant indie med en electropopkänsla som får mig att vilja gå ut och nattklubba i DFA-landet med sin närhet till Devo, Junior Boys och Justice. Anledningen tror jag snarare stavas att One Life Stand saknar en kioskvältare i klass med Over And Over och Ready For The Floor. Även om så är fallet, får Hand Me Down Your Love, I Feel Better och Thieves In The Night mig alla på gott humör och de överlever lätt utan att jag tröttnar och albumet är riktigt starkt. Det känns som Hot Chip planar ut på toppen i sitt skapande och det är stabilare än någonsin, frågan är bara hur bandet ska arbeta vidare för framtiden med sitt elektroniska mantra på sitt femte album då det känns som om de nästan nått vägens slut.

Håkan Hellström2 steg från paradise

Att hela förbise ett av årets riktigt starka svenska album känns omöjligt, trots herrn i fråga har fått tillräcklig uppmärksamhet för att vara nöjd. Jag träffade Håkan Hellström vid flera tillfällen både i sluten av Broder Daniel-perioden och i början av hans solokarriär. Han var då som nu enormt trevlig och ödmjuk, men samtidigt oerhört nervös och känslig, vilket gör det extra kul att det har gått så bra för honom. På 2 steg från Paradise får återigen berättelser om Göteborg vara centrala, men nu är han med hela vägen som en stabil betraktare på allt han upplever och ser. Det är mer reflektion och eftertanke inte lika stressat och komprimerat. Det märks att Håkan Hellström har utvecklats och landat på sitt femte album och 2 steg från Paradise är hans första album där poesin får blomma ut till fullo. Det är inte lika fullspäckat som förr men fortfarande är havet med och jag är mer nöjd än någonsin med hela produktionen. Behovet av toppsinglar finns inte då skivans helhet är total och Håkan Hellström och hans medmusiker når i hamn.

jjjj n° 3

Att den svenska duon jj från Göteborg skulle bli en av mina 30 största i årets summering av album hade jag nog aldrig anat, men ju mer jag lyssnade på deras finstämda jj n° 3 desto mer självklart blev det. Ett brett och blandat indiepopalbum där även drag av klubbmusik, hip-hop och singer and songwriter letat sig in. Som en generös blandning av El Perro Del Mar, Camera Obscura och Telepathe. Inte för pretentiöst och tråkigt, utan behagligt avslappnat smyger Joakim Benons och Elin Kastlanders musik sig på och utan man vet ordet av nynnas det till tonerna av My Life, Let Go och Golden Virginia.

Jonneine Zapata från Highland Park i Kalifornien är en tjej som skapar musik som får mig att stanna till och känna av det i hela kroppen. Cast The Demons Out är en egen release som släpptes redan 2009, men som fick nytt releasedatum den 11 maj 2010Rough Trade gjorde årets kulturgärning och släppte den igen. Sann DIY och utan tvekan en av årets absolut bästa skivor. Hon framför sina sånger med en extremt kraftfull och känslosam röst som lyfter låtarna till en ny nivå. Det är därför ett mysterium att inget större skivbolag nappat på den personliga sångerskan och jag vill bara ha mer. Det går att ana Sofia Härdig, PJ Harvey, Patti Smith och Jim Morrison i perferin men ändå gör hon något eget. Låtarna kryper obehagligt på och det är en mörk bluesig rockkänsla av ambivalenta mardrömmar som förmedlas oss. Lyssna på underbart vackra Good Lookin, känn rytmen av lågmälda 2, 3, 4 eller skakas om av ruffiga lo-firocklåten Cowboys. En av årets bästa skivor ger de mörka vintermånaderna ett känslosamt soundtrack i samma anda som Bruce Springsteens Nebraska eller Cat Powers The Greatest och Jonneine Zapata är definitivt ett namn du bara inte får miss

Jonneine ZapataLookin

Kings Go ForthThe Outsiders Are Back

LCD SoundsystemThis Is Happening

MidlakeThe Courage Of Others

Perfume GeniusLearning

PhosphorescentHere´s To Taking It Easy

RobynBody Talk

2010 var verkligen Robyns år. Tre riktigt bra releaser, varav två kunde lätt varit med på min årslista, men som i det enorma flödet som rått fått komprimeras till en självklar topplirare. Ruskigt många bra dansanta poplåtar där stilarna blandas rejält och på hennes Body Talk där alla tre utgåvorna får bidra bäst tycker jag vi får det bästa av allt. Enskilt sätter jag Body Talk pt. 2 högst, men nu blev det en kompromiss, vilket jag tydligare visar på hennes enorma styrka. Allt Robyn gjorde var kanske inte bra men det mesta var överlägset mycket annat och det kom lätt med på min summering. Få artister har så tydligt visat som hon att de stora skivbolagen är helt ute och cyklar och att det är kärleken till musiken, sina fans och med en uppfinningsrik vardag som man skapar de riktiga stjärnorna som överlever. Body Talk-triologin och dess avslutande samling är utan tvekan bland det starkaste en svensk artist skapat på ett år med hit efter hit. Don´t Fucking Tell Me What To Do, Dancing On My Own, Hang With Me, Love Kills och Indestructible är redan klassiker och det ska kul att se hur hon tar sig vidare till nästa nivå. Kul och underbart tycker jag.

School Of Seven BellsDisconnect From Desire

Att Scout Niblett inte är med på flers årslistor är jag övertygad om är för att hon är för svår för många recensenter. Jag älskar hennes musik och The Calcination Of Scout Niblett var kanske inte lika direkt som hennes förra album men växte med lyssningarna och är helt klart en av mina absoluta favoriter för året med sin skevhet och enkelhet. Det är ett mörkt album där känslorna ligger som ett lager utanpå och sårbarheten är stor. Underbara spår som I B D, Bargain, Pluto och Duke Of Anxiety sparkar loss i mitt inre. Få artister vågar vara så utelämnande som Scout Niblett och ibland går hon ett steg för långt så att det känns som hon sitter här brevid, men på det stora hela får vi ett album med ett stort hjärta och en emotionell karusell jag gärna åker med på många varv.

Scout Niblett Duke Of Anxiety

Surfer BloodAstro Coast

The Black KeysBrothers

The NationalHigh Violet

Two Door Cinema ClubTourist History

Warpaint The Fool

Warpaint är lite av en amerikansk variant på The XX, men ändå något annat. De bildades 2004 och i oktober kom deras fullängdare The Fool, som är ett album att lyssna in sig på på och som inte sitter direkt. De är ett band från Los Angeles och som tar in artrock, shoegaze och 80-tals goth i sin skapartratt för att sen pressa ut musik som ligger nära Mazzy Star, Blonde Redhead och The Sundays. Drömsk psykedelisk shoegaze som i sin melankoli binder fast mig i lyssnarsoffan med Emily Kokals och Theresa Waymans sköna röster på spår som Set Your Arms Down, Undertow och Majesty. The Fool är en överraskning från Rough Trade Records jag inte hade väntat mig och en glädjande sådan.

YeasayerOdd Blood

Brooklyns Yea­sayer jobbar redan för fullt på sitt tredje album och har haft en tid med bra flyt i arbetet. Under 2010 kom andraskivan Odd Blood och gruppens experimentella och psykadeliska musik var mer pop än tidigare, som visade att de ville vara med och leka på den alternativa spelplanen på allvar. Med 80-talsinfluerad new romantic och new wave som touchade Heaven No 17LCD Soundsystem, ett ett mindre synthigt ABC kom det ut ett album med underbara indieklubbhits som O.N.E., I Remember och Ambling Alp. För ett par veckor sedan presenterade bloggorganet The Hype Machine siffror på att det kreativa bandet varit det mest bloggade namnet under 2010 och jag förstår varför.

Amerikanska Nika Roza Danilova är garanterat en av de som rörde om mest i grytan och stod helt klart för en av årets större överraskningar på skiva. På scen kallar hon sig Zola Jesus, är 21 år gammal och från Wisconsin men bor numera i LA. Med andra skivan Stridulum II har hon skapat ett av 2010 års mest intressanta album där rösten känns som ett bärande intsrumentent och i samma anda som Bat For Lashes, Fever Ray, eller varför inte en lite hårdare och mer framåt Julee Cruise ger hon oss musik som närmar sig samma våglängd som Kate Bush. Det är mörkt, enkelt och upprepande till nästan slentrian och antingen gillar man det eller så inte. Jag älskar det. De monotona rytmerna kryper upp på väggarna och hennes magnetiska röst får mig fast likt en David Lynch-film med spår som Sea Talk, Night och Manifest Destiny.

Zola JesusNight

5 svar to “Årslista 2010 – del 3:2 – Bästa album 1-30”

  1. Tjena Hoffa! Riktigt bra blogg. Keep it up.

    Du får gärna tipsa om mina musik-tavlor jag ramar in. Check it out:

    http://www.walldeal.com/sv/art/musik-tavlor/

    Prisvärt värre. Allt väl//Mvh Peter

    • Hej Peter!

      Tack! Ska göra vad jag kan! Helt klart min målsättning. Ska se vad ramarna kan bli för ngt framöver. Schyssta bilder btw. Sonic Youths ena var riktigt snygg.

      Ha det prima du med, så hörs vi!

      Mvh Hoffa

  2. […] Slussen och avnjuta hennes musik. Hon var en av de artister som hamnade bland toppen på min albumlista för året och var en av de namn som rörde om mest i min värld. På scen kallar hon sig Zola Jesus och med […]

  3. […] jag runda av kvällen med något fint. Duon jj från Göteborg var redan 2010 med bland mina årssummeringar med sitt album jj n° 3 och har alltid haft en plats i mitt hjärta. Skön indiepop med drag av […]

  4. […] var han med på årslistan över bra album med sitt fantastiska debutalbum Learning och i februari kom hans uppföljare Put Your Back N 2 It […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: