Sónar 2010 – del 5

Idag är det en månad sen den fantastiska festivalen Sónar inleddes och det blir också dagen för min avslutning av mina upplevelser därifrån. Visserligen har jag ett gäng intervjuer att beta av men jag ser det som mer fristående i rapporteringen. Sónar är riktigt stort för att vara en stadsbaserad festival men oerhört välorganiserad och det mest intressanta inom klubbkulturen. Det är en festival som bjudit på 80 konserter, 54 DJ-set och ett antal happenings för nästan 85000 besökare. Jag var en av 810 journalister från de 454 medierna från 37 länder. Barcelona bubblar till under en vecka och blir Mecka för elektronisk musik och även om festivalen kanske saknade något namn för att nå toppbetyg var det kalas. I år var det dessutom premiär för syskonfestivalen Galicia och i höst drar Chicago igång. Varumärket Sónar blir bara stabilare och stabilare utan att tappa fotfästet. Stockholm borde jobba för ett gästspel, särskilt då vi har en fantastiskt bra elektronisk artistflora. Frågan är bara hur, var och vem som skulle kunna genomföra det bra. Något att fundera på.

Hur som helst, efter en lagom sista dagdel på Sónar vilade vi upp på hotellet och laddade batterierna med ny energi inför kvällen. Efter uppfräschning och lite mellanfest som drog ut på tiden på grund av olika viljor kom vi till hangarerna för Sónar by Night vid två. Precis lagom för att inse att jag tragiskt nog precis missat Fuck Buttons som jag verkligen ville se och jag blev därför något arg. Vi hade även missat DJ Hells första del för kvällen och Jónsi, Roxy Music, Dizzee Rascal samt Mooken, så jag var på lagom humör och tvivlade på en bättre kväll än fredagen. Under tiden jag väntade på mina vänner skulle komma såg jag lite av Caspa feat. MC Rod Azlan som gjorde ett bra, tight och intressant set men i alldeles för stor lokal. Dubstep till max men det lyfte aldrig och jag var fortfarande i lagom stämning. På mindre scen kunde det blivit fantastiskt. Synd men samtidigt var det bara en oväntad konsert och mer skulle komma i agendan snart.

03.00 gick Chemical Brothers igång på SónarClubs enorma scen med en ljusshow av inte dess like och med techno med inbakad breakbeat som ekade publiken i trans. Big beat till max. Ett rave nära 1995 men med visuella effekter som kröp in i ens inre. Det var riktigt bra men samtidigt håller inte nya Further fullt ut vilket märktes trots det enorma trycket och jag blev lite avslagen. Visst dansas det frenetiskt till Hey Boy Hey Girl, Believe och Leave Home, samt nya Escape Velocity som lever upp till kraven, men lite mer nytt med bättre kaliber hade ju inte skadat. Lite som en Volvo. Stabilt men inte spännande och jag undrade vart killarnas upptäckarglädje tagit vägen.

Lämnade de kemiska bröderna en stund för att kolla hur det gick för 2020 Soundsystem. Tranferområdet låg nästan helt öde och jag undrade lite hur det skulle vara på spelningen. 2020 Soundsystem mixar liveinstrument med elektroniska som hålls samman av Leedskillen Ralph Lawson. Instrumenten vävs in i hans DJ-set och det blir en helt galet skön känsla när allt tar en annan form. Skönt, kravlöst och befriande samtidigt med en hög känsla. Lyssna in dig på deras sköna housiga album Falling som kom förra året och hör vad jag missade på min årslista. Live är det ännu bättre och jag tyckte synd om bandet som hamnade helt i skymundan för deras landsmän på SónarClub. Drog ändå tillbaka till Chemical Brothers efter några låtar men ångrar idag att jag inte stannade kvar då jag sett Tom Rowlands and Ed Simons ett antal gånger. Jag hoppas därför på återseende av 2020 Soundsystem live snart. Vem bokar?

Mitt avslut på Sónar 2010 blev bland det bästa på hela festivalen. Helmut Josef Geier eller DJ Hell som han kallar sig gjorde ett riktigt bra closing set. Det är en karamell jag fortfarande smakar av och International DeeJay Gigolo Records boss gjorde ingen besiken. Med en perfekt balans mellan acid-house, minimalism och techno visade han vägen för vilka ideal står för och det var mer punk än punken. Han gav allt och lite till. Han mixade järnet från första stund och som en av få DJ:s var det ett set med vinyl vi fick ta del av. Sónar fixade inget på scenen för honom när det gäller attributer så han tog in en egen dansare och ordnade en del med ljuset. Mer behövdes inte för att öka spelningen ytterligare ett snäpp och en mästare hade visat var skåpet skulle stå. När han rev av samarbetet med Bryan Ferry, U Can Dance blev publiken som i ett vakum där det aldrig skulle ta slut. Glädje och dans för livet. Dj Hell var en av de jag absolut imponerades mest av på Sónar och han trollband oss. Synd att vi missade hans första set men avslutningen var galant!

Sónar 2010 var tyvärr slut. De enorma lokalerna tömdes och vi lämnade nu området med en tomhet samtidigt som vi var glada. Fredagen hade inte överträffats men jag hade fått se en hel del bra spelningar, så jag var trots allt nöjd. Vi var lite sena och drog snabbt inom vårt hotell för att checka ut och hämta bagaget. Kom till bussterminalen för att inse att vi precis hade missat vår buss till flygplatsen i Girona och tvingades ta en taxi. Dyrt och onödigt men samtidigt var vi på Sónar till slutet och såg DJ Hell dominera och bjuda på sig själv. Jag blev helt klart en gladare person så helt bortkastat var det inte. Om ett år är det dags för Sónar och då dansar vi järnet igen! Ses där!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: