Tre recensioner på en tisdag

Har varit en tid med dåligt med uppdateringar från min sida. Ska nu när alla årslistor är fulländade ändra på det och komma åter i en mer stabil utgivningstakt är det tänkt. Denna bloggpost ger er recension på The XXs livespelning på Debaser Medis, en recension av Pascals nya album Orkanen närmar sig och en recension av en EP från  Pale ett litet svenskt band från Sundsvall.

PascalOrkanen närmar sig – 8 av 10

Att gå vidare efter Galgberget kan inte ha varit det enklaste för Pascals medlemmar särskilt då det blev ett enormt hyllat album. Att lägga till framgångarna med Isak Sundströms Skriet ökade kraven än mer. Att sedan inleda det hela med en cover på Little Richards klassiska Tutti Frutti, visserligen i en rejält nedstrippad version, gör konsten inte enklare. Kaxigt och självsäkert. Samtidigt mer balanserat och med mer eftertanke. Nyår är storslaget värre och en låt som får håret på kroppen att resa sig med sin totala närvaro. På Dansa får vi svartsynt syn om dans men mer mot Joy Divisions malande och det känns ändå nytt. Fantastiska Måne över Fårösund växer fram över Gotland och mynnar ut i mangel. En klar favorit som får mig att drömma bort och vilja åka över till ön.  En död man fortsätter resan i ett land nära The Jesus And Mary Chains mörka värld och jag är fast. Tappar något på spår som instrumentala Party och smått ofokuserade Ge upp men det gör inte så mycket. Som helhet är det direkt och mörkt som vanligt, med fantastiska texter men med mindre mangel. Mer Olle Ljungström och mindre The Cramps men fortfarande Pascal.

The XX på Debaser Medis

Slutsålt var det och förväntningarna var stora. Pressen på The XX att leverera måste ha varit enorm. För ett år sen kände ingen till bandet och sen kom en fantastisk debut och vägen rätade ut sig rejält för det unga bandet. Har varit på mängder av konserter genom åren, men sällan på en så lugn och stämningsfull hajp.

Publiken nickade sig igenom bandets enkla musik som andas The Cure, ett lågmält Joy Division och Asobi Seksu. Under året blev kvartetten en trio och resultatet har blivit att minimalismen har renodlats än mer. Samspelet mellan Romy Madly Croft och Oliver Sim är fantastiskt och vi bjuds på shoegaze, elektronisk pop och postindie.

Crystalised, VCR, Island, Infinity är alla låtar som kryper under huden och berör. Sammanvävt med ett antal covers känns helheten komplett. Folk nickar i takt och det är med välbehag jag sett ett av årets bästa band på skiva även leverera topp live.

Bilderna på The XX är tagna av Maria Andersson.

Pale – Please Don´t Go Where I Can´t Follow – 2 av 10

Riktigt dålig svensk betoning på engelska funkar väldigt sällan på skiva. Att sen göra musik som känns halvfärdig gör inte saken enklare. Pale har alldeles för svag sång att ens lockas till köp och låtarna håller inte. Känns som ett demoband som av någon märklig anledning fått ge ut EPn Please Don´t Go Where I Can´t Follow. Har svårt att ens finna en målgrupp. Visserligen bitvis talangfulla musiker men det är inte min kopp te. Sundsvallsbandet lyckas inte nå ut utanför hembyggden och kommer att förbli en lokal angelägenhet om de inte förbättrar sig avsevärt. Vill vara Anathema, Radiohead och Muse men lyckas inte ens komma nära. Dysphoria är direkt pinsam och Snowfall Over The Dead är det enda som är hyfsat i en jämförelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: