Årslista 2009 – Andra delen

Här har ni min lista på de bästa albumen för i år utan rangordning. Säkert missat något och så är väl livet, kan inte revidera i det oändliga. Fick senast tips idag av min vän Nicke om skivor som borde varit med, så är det alltid och med alla DIY-artister har trenden ökat markant. Att sätta albumen i en ordning har varit svårt och jag rangordnar därför inte majoriteten, men mina absoluta favoriter för året har varit Yeah Yeah Yeahs, The XX, A Sunny Day In Glasgow, Lacrosse, Fuck Buttons, Girls, Neon Indian, The Pains Of Being Pure At Heart, Pink Mountaintops och Sonic Youth. Bara att lyssna in er och njuta av 2009 års bästa album, ett format som mer eller mindre håller på att försvinna med MP3-åldern och album är helgjutna klassiker men de nedan är riktigt bra! Skönt subjektivt men sant. Nästan alla album har länkats till Spotify och artisterna till Myspace, bara att botanisera, lyssna in och upptäcka!

30 bästa albumen 2009

ApseClimb Up

Ett album som kom sent in i mitt medvetande. Fick det i ett större utskick från EdDense i Berlin i november och här i låg det en skatt. En oupptäckt sådan. Ett album som eminenta ATP Recordings upptäckt men som jag helt missat. Amerikanska Apse är inte på något sätt nya men de har gjort ett album som håller. Tyvärr inte på Spotify men en bra Myspace-sida har bandet i alla fall. Ett band får ens tankar att falla in på Pixies, Radiohead och Spaceman 3. Tredje skivan från bandet är mer rockig och flippade utspårningar, mindre shoegaze men inte ett sämre släpp för det. 3.1 kvalar in på min låtlista för året och spår som Blown Doors, All Mine och The Age får mig att hoppas på live i stan framöver. En härlig överraskning!

Animal CollectiveMerriweather Post Pavillion

Går inte att bortse från att Animal Collective var ett av 2009 års viktigaste band, såväl live som på album. Men jag tycker att det var de redan innan detta fantastiska album släpptes, då jag hyllade bandet redan 2006 på Roskilde. Därför är jag inte lika imponerad, även om det fortfarande är minst lika bra. Lika psykadeliskt och flippat som tidigare. Det går inte att bli annat än på gott humör. My Girls är en av de 100 bästa låtarna från i år och Summertime Clothes är inte mycket sämre. Därför blir jag riktigt glad att även andra än de värsta indietalibanerna upptäckt det fina Baltimore-bandet. Se bandet live, då de är ännu bättre än på skiva!

A Sunny Day In GlasgowAshes Grammar

Philadelphiabandet A Sunny Day In Glasgow var för mig en total överraskning och inget jag kände till sen tidigare. Märkligt nog. 2007 släppte bandet Scribble Mural Comic Journal och underbara Pitchfork gav den riktigt bra betyg. Hur som helst är nya albumet Ashes Grammar en uppvisning i ljud på 22 spår och hur härlig som helst. Små mellanspel, kompakta låtverk, diverse samplingar, lager pålager och mycket mer som gör att jag trevar mig fram, försvinner in i ett svart hål och njuter av det. Sången mellan tvillingsystrarna Robin och Laura Daniels är kanske inte det bästa tekniskt sett men spelet mellan dem är oerhört närvarande. Det hela känns organisk samtidigt som det elektroniska hela tiden kryper på en. Close Chorus är en njutning med sång som ger mig längtan efter mer med vacker melodiös shoegaze och pop nära Blonde Redheads. På Ashes GrammarAshes Maths som egentligen är två låtar får vi först ett lugnare episkt och fantastiskt vackert parti som letar sig fram, för att på spår två blomma ut till full pop-prakt. Band som Slowdive, The Velvet Underground och Deerhunter är namn som dyker upp i skallen. Spår som Shy, Loudly och Passionate Introverts (Dinosaurs) gör mig bara en mer övertygad om bandets storhet. Det är ett album som kräver uppmärksamhet från sin lyssnare men när du väl är där är du fast i en psykadelisk trip med folkpop, kraut, electronica och shoegaze.

Atlas SoundLogos

Logos är Deerhunters frontman Bradford Cox solosläpp. Under namnet Atlas Sound ger han oss enkel musik bortom alla konventioner. Det är ett galet men skönt skivsläppt bortom alla överambitiösa krav, men som ändå är så fantastiskt. An Orchid är psykadelia med en närhet till Radiohead och jag undrar vad som ska bli härnäst. På Attic Lights känns det som Syd Barett trasslat sig in i Coxs skapande och inte kommer loss. Enkelt men vackert. Kid Klimax är märklig men ändå en av mina favoriter då ovissheten och skevheten tilltalar min själ. Albumet faller inom samma anda som Neon Indian, Badly Drawn Boy och Sparklehorse och blir inte enkel att följa upp.

Bat For LashesTwo Suns

Brightons Natasha Khan gör utan tvekan ett av årets vackraste album och klarar utan tvekan att följa upp Fur And Gold. Det är ett album som kryper in under skinnet, skakar om och gör en berörd. Stämningsfullt och pampigt. Visst är det mycket Kate Bush, men det gör inget. Jag hör också eko av Björk, Cocteau Twins, Tori Amos och Micachu & The Shapes. Låtarna är bra och favoriterna är flera. Glass, Siren Song, Daniel och Moon And Moon är alla spår som gör att jag försvinner in i min egna värld och reser iväg till en plats för själen. En skiva att älska och älska till.

bob hundFolkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

Tvekade i det allra längsta om bob hunds album skulle vara med här eller ej, men kom fram till att det är ett riktigt bra skivsläpp som får vara med Visserligen inte lika starkt som flertalet av deras tidigare alster, men det är klart bättre än det mesta annat i Sverige vilket visar bandets höga lägstastandard. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk trevar igång det hela och det är med förundran jag åter tar tag i killarna. Många klassiker har det blivit med bandet genom året och detta skivsläpp är inget undantag. Tinnitus i hjärtat, Världens bästa dåliga låt, Bli aldrig som oss, bli värre! är alla på sitt vis helt underbara och jag är glad och tillfreds efter 42 minuter bob hund-terapi. Fantastiskt. Siffran kan bli fel rundar av hela kalaset och jag somnar in i min drömvärld.

The DecemberistsThe Hazards Of Love

Amerikanska  Portlandbandet The Decemberists gjorde med sitt femte album ett av årets mer intressanta skivsläpp. Genom en lång berättelse av låtar blommar äntligen bandet ut och visar på hur underbart bra de kan vara med sin teatraliska framställan. The Wanting Comes In Waves/Repaid är pompös och skiftande, med flera stämningar och det  känns det som ett mindre Pink Floyd. På The Queen´s Rebuke/The Crossing är det ett Black Sabbath eller ett Led Zeppelin i lättförpackning. Lite tyngd saknas men det är fortfarande topp. På Won´t Want For Love (Margaret In The Taiga) får de hjälp av Lavender Diamonds Becky Stark att dra storyn vidare och göra en av årets absolut bästa låtar. Vackert som få och jag tar tåget vidare i min fantasi. The Hazards Of Love är ett episkt album där jag förundras över att hela tiden hitta nya aspekter och vrår. Ett album att upptäcka och njuta av.

Fever RayFever Ray

Karin Dreijer Andersson drömmer sig bort till en sagovärld där jag kan njuta av ovissheten och det dunkla ljuset. Det är en skiva med stark integritet och tydlig medvetenhet, med ett mörker som smyger på. Albumet ligger närmare The Knifes debut än de senare verken och jag gillar klaustrofobikänslan som är ett steg tillbaka i tempo och stil. If I Had A Heart är domedagsstämning till max och det är nästan obehagligt att känna den tränga sig på. When I Grow Up är mer tidiga Honey Is Cool fast mer elektroniskt. Jag blir glad och samtidigt nostalgisk. Känslan av att vara på väg hem en tidig morgon genom stan är påtaglig på Keep The Streets Empty For Me och jag har min favorit klar när jag cyklar hem efter klubbar mitt i veckan på sommaren. Fever Ray är eget och personligt med en extra kryddning av Kate Bush. Det känns vemodigt men ändå skönt och det är ett av årets starkaste skivsläpp. Dessutom grymt snygga videos som klär musiken!

Florence + The MachineLungs

Florence + The Machine är namnet för Florence Welch när hon skapar sin soulinspirerade indierock tillsammans med diverse musiker. Det är ett smörgåsbord som liknar mycket annat men ändå ingenting jag hört förrut. Det är mångsidigt och eget med en attityd som jag tilltalas av. I bland blir det mer pompöst som på You´ve Got The Love, mer dansant tempo som på Drumming Song och ibland lugnar det ner sig som på lugna finstämda Falling. När jag hör Kiss With A Fist vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Den är verkligen som ett slag i ansiktet. Det känns som tidiga Liz Phair där attityden är viktigast av allt och anarkin lyser igenom. Ett drag som jag märker jag saknat och jag tänker spontant på artister som PJ Harvey, en punkigare Björk eller för den delen en opolerad Kate Nash. Det är en skiva att bli glad av och jag ser fram emot Debaser Medis i mars.

Fuck ButtonsTarot Sport

Att Fuck Buttons skulle kunna toppa Street Horrsing med ett  skivsläpp så snart hade jag aldrig kunnat tro. Men med den gamle suvveränen Andrew Weatherall har Andrew Hung och Benjamin John Powers utvecklat sitt sound rejält. Mindre distade gitarrer, mer distad techno och helt annorlunda men ändå med samma fylliga ljudbildstänk. Nervös och trevande underjordstechno som Surf Solar får en att tänka på en svältfödd Laurent Garnier som gått över till att göra elektronisk shoegaze. En av årets låtar utan tvekan och jag längtar bara efter mer. Ljudmattor på ljudmattor bygger upp en stämning i ett stegrande tempo på Rough Steez. Det är elektronika helt i Chris Clarks anda. Phantom Limb kunde lika gärna varit Aphex Twins utgåva, så enkelt men så genialt med ett kaos men ändå med en struktur. Det hela kalaset avslutas med Flight Of The Feathered Serpent som är postrock i en elektronisk tappning med en skönt efterhängsen rytm som får mig att drömma mig bort. Ett galet men fantastiskt skivsläpp.

GirlsAlbum

San Franciscoduon har utan tvekan gjort ett av årets bästa album. Mycket 60-tal. Pop, psykadeliskt och skevt. En platta om tjejer och kärleksrelationer. Som ett indiepopigt SupergrassLust for Life, mer finstämt The BeatlesLaura, en lågmäld Elvis CostelloHeadache eller för den delen ett galet psykadeliskt på The Electric Prunes God Damned. Med Christopher Owens sköna sång, en drös härliga  influenser och infall har Girls skapat en enormt dynamisk skiva. Såhär hade The Beach Boys låtit om Pet Sounds hade kommit idag.

Jack PeñateEverything is new

Jack Peñates andra skiva är mer direkt än hans första och inte lika medioker. Mer party. Det var till stor förvåning när jag lyssnat på det första gången och tryckte på den direkt igen. Lite undrade jag vad det var för något bra och ville ha lite till. Mindre britpop och svårare att placera. Mer tankar kring intressant pop från 80-tal med Norman Cook, Edwyn Collins och Hall & Oates, fast i annan form. Bitvis med karibiska och afrikanska rytmer som får en att ana hur Happy Mondays hade velat låta på Yes Please! men inte lyckades med. Själfullt och trevlig med bra spår som Everything Is New, dansanta So Near och fantastiskt fina Every Glance. Skivan etsar den sig fast efter ett par lyssningar och känslan att vilja gå på fest infinner sig.

Jay ReatardWatch Me Fall

Ett av årets mest trallvänliga och oväntade skivsläpp stod Jay Reatard för. Ett kort men klart prisvärt skivsläpp, då den ena 2-3 minuterlåten efter den andra på rivs av på det 12-spåriga albumet. Många hits och det var länge sen jag blev såhär glad av ett garagerockalbum där punken ständigt är närvarande. Memphis underdog lyckas och det rejält! Before I Was Caught är pop när den är som bäst, trallande och glad, som en korsning av Supergrass, Guided By Voices och Ramones. På Rotten Mind är det fortfarande rasande tempo men nu är det mer The Pixies eller The Breeders. Watch Me Fall är lo-fi, punk och garage rakt igenom och ett album jag kommer att njuta av många gånger till. Man Of Steel känns som en nytappning av Nugget-boxens mer punkiga inslag och jag vill bara le och pogodansa med  hög volym natten lång. Tragiskt han är borta och inte kan roa oss mer. Rest in peace.

Jori HulkkonenMan From Earth

Håller med brittiska Mixmag om att Jori Hulkkonen är en artist som liksom ett bra vin bara blir bättre och bättre. Han åldras med värdighet och här är ett av hans finare albumsläpp som helt missats av kritikerna. Märkligt nog. 10 album har det blivit genom åren och oftast har det varit riktigt bra, men inget massorna fallit för. Jag behåller därför karamellerna för mig själv och njuter vidare av finnländarens goda smak! Ingen fem av fem men ett bra album från en elektronisk hantverkare av större kaliber! Underbara spår som får mig att gå igång som I Dance To Your Bass My Friend, Boying In The Smokeroom, Ridge Over Trobled Forrester och jag vill bara ha mer. Få av dagens elektroniska artister håller denna klass rakt igenom och det är glädjande att höra att forna F-coms kronprins fortfarande prestera toppmaterial!

LacrosseBandage For The Heart

Vilket glädjepiller Lacrosses album Bandage For The Heart är! Som ett svenskt Arcade Fire levererar de den ena indiedanslåten efter den andra! Fantastiskt trevligt och svårt att inte le eller att stå still för den delen! Producerat av min favorit Jari Haapalainen, som lyfter ett redan bra band till nya höjder och jag tänker osökt på hans egna Heikki. Det är spelet mellan man och kvinna som gör varje låt till ett toppnummer men särskilt We Are Kids, You Are Blind och Come Back Song #1 sticker ut. Det är ett album att upptäcka, fascineras av och inse att det finns massor av bra svensk indie som inga större kritiker skriver om. Otrohet, svek och mycket annat döljs bland glädjespåren och jag överraskas konstant. Årets svenska skivsläpp!

La RouxLa Roux

Mycket av La Rouxs album läckte ut redan innan 2009 och sen sipprade det mesta fram lagom till albumet släpptes. Därför var jag lite trött på skivan när den kom och jag uppskattade väl den inte fullt ut. Hur som helst nu när jag summerar året inser jag hur bra den är med alla fantastiska electropärlor som In It For The Kill, Bulletproof, Quicksand och Fascination. Spår som spelats massor i år och som gav mersmak. Hon kanske inte har släppt det bästa albumet för i år men klart godkänt och en mycket bra debut. Live på Sónar var det sådär med ljudet och tiden var helt fel. Tror helt klart att Berns den 3 mars blir klart bättre och ska bli riktigt kul att gå då jag fyller år och har bra sällskap!

Matt & KimGrand

Andra albumet från Brooklyn-baserade duon Matt & Kim är precis vad jag behövde för när jag upptäckte utgåvan. Det är glädje jag sällan får av dagens indie och som visade att det finns mycket bra bara man letar lite. Grand är en skev gitarrbaserad skiva där allt är tillåtet så länge det låter bra. Den har en dynamik som ofta saknas på många album och med en fantastisk lyrik och underbara urbana skilldringar blir suget att åka över till Brooklyn enormt. Mer lugn än debuten och hälften av låtarna är i ett medeltempo där DIY hela tiden känns som en viktig del. Lite som tidiga Clap Your Hands And Say Yeah blandat ut med Blood Red Shoes och The Soft Pack. Med handklapp och fotstamp tar Spare Change och bättrar på leendet på mig. Viljan att dra ner till Strand för fet indie och klubbande natten lång är ofta närvarande och Don´t Slow Down bromsar knappast det suget. Leassons Learned är en av årets absoluta höjdpunkter och jag är tvungen att trycka repeat.

MetricFantasies

Älskade redan Emily Haines röst efter såväl hennes soloskivor som för hennes del i Broken Social Scene, så Metrics nya lockade mig enormt. Fantasies är fjärde albumet från den kanadensiska kvartetten. Help I’m Alive kastar loss och drar en med direkt in i indievärlden. Om jag inte vetat om att Twilight Galaxy var Metric hade jag gissat på Juliana Hatfield. Skruvad och galen på ett skönt vis med en beat som etsar sig fast. Satellite Mind får mig att tänka på The Breeders som samkör med Liz Phair i sitt höga tempo och kitschiga rytm. Härligt. Hur som helst är det inte ett klockrent skivsläpp men det som är bra är helt fantastiskt och överväger lätt för att albumet ska få vara med bland mina 30 på årslistan.

Neko CaseMiddle Cyclone

Neko Case har med Middle Cyclone befäst sin position som en av de bästa artisterna inom ny alternativ country. This Tornado Loves You visar direkt vem som bestämmer och riktningen för albumet. Det är bestämt, hårt och tydligt. Tempot är ibland högt, ibland lågt och släktskapet med Martha Wainwright finns hela tiden där. People Gott A Lotta Nerve är en härlig låt som andas The Be Good Tanyas och som med sin enkelhet bara finns där. Ett riktigt starkt spår är Polar Nettles som berör rejält och  lika gärna kunde ha varit Lucinda Williams. Hela kavalakaden avslutas med ett 30 minuter långt spår Marais La Nuit, som är en marsch av grodor och som leder en rakt mot kosmos i fråga om avkoppling. Annorlunda och kul slut på en riktigt bra skiva.

Neon IndianPsychic Chasms

Alan Palomo från Austin gör psykadelisk elektronisk pop som växer fram till ett av årets album. Psychic Chasm är skivan som James Murphy skulle drömt om att göra om han gjorde pop. Galanta Pitchfork var inte sena om att snappa upp Neon Indian och hylla materialet, vilket jag också gärna gör. Synten har haft sin renässans i år och flertalet av årets hajpar har det som ett ledinstrument, så även här. Det är nostalgisk och fint med en melankolisk underton. Känns som ett Valerie-kollektiv på halvfart, det är dream wave med fantastiskt bra låtar som Deadbeat Summer, 6669 (I Don´t Know If You Know) och Local Joke. Bäst är I Should Have Taken Acid With You, som dessutom är en av årets bästa låtar totalt. En helt galen kärlekslåt som samtidigt är helt underbart fin och jag drömmer mig bort till sommaren för en stund.

Nervous NellieEgo & The Id

Nervous Nellie gjorde ett av årets svenska album och ändå missade majoriteten av kritikerna det. Visserligen releasedatum under 2008 men det var först 2009 det nådde recensenterna och lyssnarna, därför får det vara med här. Mer alternativ country och folk än indierock som tidigare varit mer av bandets signum. Inte så mycket Dinosaur Jr, utan mer My Morning Jacket, Steve Earl och Neil Young. Riktigt avslappnad attityd men samtidigt starkt som sjutton och Henrik Jonzons texter blir bara bättre och bättre. Gold Mine är med på årslistan men också spår som Tangle To Unwind och Since I får mig att lämna stan för en miljö på landet nära havet. Det är en skiva att njuta av och den växer med antalet lyssningar!

The Pains Of Being Pure At HeartThe Pains Of Being Pure At Heart

Har överraskats många gånger i år men Brooklyns The Pains Of Being Pure At Heart stod nog för den största. Vilket underbart skivsläpp som tar vidare stafettpinnen från My Bloody Valentine, Ride, The Jesus And The Mary Chain och gör något nytt och minst lika bra! Det här är ett band jag måste få se live inom en snart framtid då jag missade dem i somras då jag inte var i stan. This Love Is Fucking Right!, Come Saturday och Young Adult Friction får mig att drömma iväg. Det är brilliant pop blandat med shoegaze, genom härliga melodier och med en lyrik som som tar tag i en. Utan tvekan ett av årets bästa album och så grymt bra att det är löjligt! Jag har återigen blivit såld på samspelet mellan man och kvinna. En trend i mitt musiklyssnande som jag gillar.

The Pastels/TenniscoatsTwo Sunsets

När skottska The Pastels och japanska Tenniscoats körde samspel och släppte ett gemensamt album visst jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag trodde helt klart att det skulle bli rejält med högtempopop. Så fel jag kunde ha. Vackert, lugnt och vemodigt är snarare ledorden. Växlande mellan engelska och japanska. Ibland höjs takterna något som på The Jesus And The Mary Chains About You men sen faller det raskt tillbaka och jag fastnar i ryggläge på soffan. Får mig att tänka på Blonde Redheads eminenta album 23, fast i en bisarr lågtempoversion. Spår som Boats, Mou Mou Rainbow och Sodane växer till en del av mig och jag vill bara vara kvar på repeat. Two Sunsets är så smal men bra att Stina Nordenstam lätt skulle smält in i bandet.

Pink MountaintopsOutside Love

Ett av årets mest förbisedda och bortglömda album är också ett av de bättre. Outside Love kom i maj och är det tredje albumet från Vancouvers Pink Mountaintops. Ett band som är mer utflippad psykadelisk rock och shoegaze än andra band från staden. Stephen McBean från Black Mountain är ledarfigur i 18 personer starka kollektivet och det märks. Outside Love är mer återhållsamt än föregångarna och ett vackert och kärleksfullt album som jag ofta faller tillbaka till. Med fantastiskt bra låtar som Axis: Thrones Of Love, And I Thank You och Execution som tar en med på en resa bort från allt. While We Were Dreaming är bland det vackraste jag hört under 2009 med en röst som reser håret på hela kroppen, gör en tårögd och berörd. Det är en låt som ligger på topplistan över mina mest spelade låtar. Finare än så här blir det inte och den ges dessutom bort gratis av bandets skivbolag Jagjaguwar!

Sonic YouthThe Eternal

Att ett av mina absoluta favoritband Sonic Youth fortfarande kan överraska råder det knappast någon tvivel om, men att bandet skulle göra ett av årets bästa album gjorde mig rejält förvånad. Samspelet är bättre än på väldigt länge och The Eternal är mer skiftande i nyanserna än på många år. Känns som en ny Daydream Nation eller Sonic Nurse, även om det kanske inte är lika starkt rakt igenom. Sacred Trickster, Anti-Orgasm och Malibu Gas Station är bara några av albumets starka spår där det märks att bandet fått en nytändning sen de avslutade utgivandet på Geffen. Jag inser att jag fortfarande är kär i Kim Gordons vackra stämma och särskilt när spelet med Thurston Moore fungerar perfekt då Sonic Youth når nya höjder. Vackert och kul!

Taxi Taxi!Still Standing At Your Backdoor

Vackert, dovt och finstämt album som jag ofta faller tillbaka till när jag bara vill ha ett skönt sval i mitt liv och koppla av. Tvillingsystrarna Eriksson gör ett bra album som är något att njuta av en långsam söndag när total bortkoppling av stress vill nås. Härligt skevt mellan högt och lågt i recensionsfloran har det varit men jag sällar mig till de som gett dem den högre skalan. Mary, Still Standing At your Backdoor och More Childish Than In a Long Time är alla spår som kryper in i själen och ger än mer än mycket annat från 2009.

WavvesWavves

San Diego-bandet Wavves har gjort ett av årets mest intressanta album med sin lofi-punk med noizepopförtecken. Albumet släpptes redan 2008 av bandet men det var först under 2009 det fick bredare spridning efter att ha släppts på Fat Possum Records och Bella Union. Vilket är tur det, då det är ett bra album som fler bör få ta in i sina liv. Tänker spontant på No Age, Nirvana och Jay Reatard när jag hör låtarna. Det är hårt, distat, spontant, rivigt och ibland lugnt. So Bored, Friends Were Gone och Weed Demon är alla spår som påverkar och man blir omskakad av alla nyanser efter en albumlyssning. Missade tyvärr bandet när de besökte Debaser nu i december, men hoppas få se dem snart då det står högt på min önskelista!

White LiesTo Loose My Life

White Lies är som en blandning av Interpool, Stellastarr*, Franz Ferdinand och Joy Division. Deras debut To Loose My Life är riktigt bra och jag undrar varför den kommit bort i mitt lyssnande. Saknar kanske lite tyngd bakom låtarna ibland, såväl text- som musikmässigt, men samtidigt är det klart bättre än det mesta i år. Kan det vara att de påminner för mycket om sina förebilder och influenser? Hur som helst har Londontrion gjort en mörk skiva med dystra och deprimerande låtar men samtidigt dras jag inte med i fallet utan fascineras. Ibland är det riktigt bra som på Unfinished Business, To Loose My Life, E.S.T. och jag hoppas på bra livespelningar med bandet framöver så mina små tvivel skingras. I vilket fal är det ett bra album värt mer uppmärksamhet.

The XXXX

Ett av mina absoluta favoritalbum för i år! Bästa debuten jag hört på länge och jag kände direkt att här var något mer än bara ett album när jag spelade upp det första gången. Helt underbara låtar som VCR, Crystalised och Island, som var och en är material för årsbästalistan av låtar. Kryper in under skinnet berör och lämnar inte än i första taget. Sällan ett samspel fungerar så bra med två vokalister och jag längtar efter mer. Så enkelt men så bra. Håller med Sandra om att det är perfekt bilmaterial på öde väg i skogen. Ser fram emot spelningen på Debaser Medis den 19 januari.

Yeah Yeah YeahsIt´s Blitz!

Vilket album! Det album jag lyssnat mest på under 2009! Tredje albumet blir mer dansant än deras tidigare som baserats på noize och shoegaze. Något som också har avspeglat sig i alla underbara remixer av bandets låtar. Heads Will Roll, Dull Life, Zero, Hysteric och Skeleton är alla låtar som ger mig mer än de flesta andra band har gjort i år. Trion med Karen O:s stämma binder fast än och släpper inte taget för än du är fast. Även om indietendenserna avtagit för mer eletroniska tongångar är punkattityden kvar. Fantastiskt är ordet! Enda avbräcket i år var att jag på grund av pengabrist inte kunde gå på livespelningen i maj på Debaser Medis, men gissar att det blir fler tillfällen för det underbara bandet från Brooklyn, New York.

8 svar to “Årslista 2009 – Andra delen”

  1. […] in bland mina favoriter. Förra året släppte huvudgestalten Stephen McBean den eminenta skivan Outside Love med sitt andra band Pink Mountaintops och som lätt kom in på min årslista över bra album. Den […]

  2. […] popplatta som du bara måste ha i din spelare. Förra året var Bradford Cox med på min årslista med sitt underbara soloprojekt Atlas Sound och frågan är om han inte kommer att vara med i år […]

  3. […] tillsammans med skottska indiebandet The Pastells och hamnade på flera årslistor, däribland min. Det är svårt att benämna japanska Tenniscoats musik men psykadelisk avant-garde med rötterna i […]

  4. […] självbetitlade debut var ett av 2009 års absolut bästa album och självklart var det med på min årslista. Melodisk shoegaze med stort pophjärta med en känsla av Ride, The Jesus And Mary Chain och My […]

  5. […] album Lungs släpptes sommaren 2009, var med på min årslista för 2009 och är ett av de bäst säljande albumen under 2009 och 2010. Florence + The Machine är namnet […]

  6. […] världen med den charmiga kärlekslåten Should Have Taken Acid With You som hamnade på de flesta årslistorna värda namnet. Neon Indian som amerikanen är mer känd som har nu färdigställt album nummer två […]

  7. […] världen med den charmiga kärlekslåten Should Have Taken Acid With You som hamnade på de flesta årslistorna värda namnet. Neon Indian som amerikanen är mer känd som har nu färdigställt album nummer två […]

  8. […] gjorde ett av 2009 års bästa album med It´s Blitz! och självklart var det med på min årslista för året. Brooklyns trio Yeah Yeah Yeahs med Karen O:s stämma bakom micken trollband mig och släppte […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: