Ett gäng recensioner från Osqledaren 2000-2001

Från hösten 2000 blev jag involverad i Kungliga Tekniska Högskolas mediautgivningar från studentkåren trots att jag aldrig var eller för den delen har varit student på skolan. Mitt första engagemang blev  musikansvarig på Studentradion KTH (numera THS Radio), en post jag stannade vid under tre år. På radion träffade jag Manne, som var stationschef och som numera är en av mina bättre vänner. Under denna perioden var han också säljare för annonser på kårtidningen Osqledaren och via honom fick jag nys om att Micke Salo som var redaktör, sökte en stadigvarande recensent, vilket blev min lott.  Snart var jag en återkommande recensent i tidningen som nådde ungefär 16000 studenter.

Det blev många recensioner och för att försöka sammanfatta min karriär där, får ni nu mina alster. Som för många andra recensenter har jag kanske gett några lite för högt betyg, men så är livet. Lamb, Kinobe och Arab Strap är exempel på detta tycker jag, inga dåliga skivor men inte så bra som jag gett. Sen anar jag att min musiksmak idag är klart bredare, då samma referenser återkommer. Märkligt nog har jag också noterat att jag återanvände en fras jag skrivit i en tidigare recension av Arab Strap, men men formuleringen var ju bra så varför inte haha.

Saknar också ett par recensioner, som Jori Hulkkonen och Ween men ska leta vidare och uppdaterar förhoppningsvis snart inlägget med fler recensioner.

Walz For DebbieWalz for Debbie – Gone and Out, 4/8

Walz for Debbie släppte tidigare i år den klockrena hiten Once upon a time, nu kommer debuten Gone and Out. Den stora frågan är om de nu lyckas leva upp till hitlåten med resten av materialet med sin St Etienne-influerade musik.

På starka balladen Flowers First är det snyftig triphop med inslag av Alpha och One Dove, Fade Away är lugnt, eftertänksamt, med mycket Dubstar. Bästa spåret tycker jag är He loves Anna, som är en högtempo sockersöt poplåt om kärlekens dilemman och som utklassar det mesta.

Totalt sett får vi slät och välproducerad pop som är utblandad med lite dansanta och även mer lågmälda inslag. Tyvärr känns det lite som om förväntningarna var klart högre  än vad som blev fallet, det känns lite platt, ett par säregna hits till och betyget hade höjts rejält.

Publicerad hösten 2000 i Osqledaren.

EEtienne De Crecy - Tempovisiontienne de Crécy – Tempovision, 5/8

1998 släppte Etienne de Crécy Prix Choc, ett spår som snabbt blev en av de absolut största undergroundlåtarna inom dansmusiken och fortfarande är en låt som hyser stor respekt. Han är också en av Frankrikes bästa dansmusiksproducenter och med honom följer ofta bra klubbmusik.

Nu släpper han alltså ett nytt album som är späckat med snygg, välproducerad house och även om den inte är lika rakt på som tidigare, känns den igen. Det är mycket funk, soul och lättsam disko som manövererar in en på dansgolvet. 3 day weekend är charmant deephouse av den typ Ludovic Navarre brukar servera oss. Am I wrong är albumets absoluta topp, en kalaslåt som andas Motorbass, Daft Punk med flera. Emellertid är det en något avvaktande skiva, topparna är färre och lite mer kunde man begära.

Publicerad hösten 2000 i Osqledaren.

PhotekPhotek – Solaris, 6/8

Engelsmannen Rupert Parker skapar under namnet Photek schyst dansmusik och som nu släpps på en fullängdare. Solaris är en skiva som är väldigt personlig, då den utgår från hans dagbok med de känslor och händelser som han har upplevt de senaste månaderna.

Han ger oss ett ganska svårt och ambient album, med många tongångar och flera olika stilar. På förstaspåret Terminus är det härliga technobeats som osar en aningens Orbital fast med hårdare trummor, på Under the Palms är det drömska elektroniska superljud och på Infinity är det kalasbra drum ‘n’ bass i samma anda som Roni Size.

Skivan kräver ett antal lyssningar, för att man skall upptäcka alla de vinklar och vrår som Photek förmedlar. Det är ett album att upptäcka och utforska, vilket gör att det funkar lika bra hemma som på en klubb.

Publicerad hösten 2000 i Osqledaren.

EuroboysEuroboys – Getting out of nowhere, 4/8

Euroboys släpper nu sin tredje platta och de fem killarna från Oslo drar vidare i rockmusiken och överger nästan den instrumentala tråden för betydligt mer vokala inslag mot tidigare. Knut Schreiners kaxiga stämma ekar genom psykadeliska gitarrorgier och deras souliga superrock visar nya sidor av bandet.

Vi får en schyst cover på Simon & Garfunkels Scarborough Fair, härlig Verve-rock med bland annat Dirty Hole och de ger oss även Stockholm, en hatlåt med en genialiskt sampling från den svenska filmen Dom kallar oss för mods med Kenta. Vi får en bra rockplatta i samma anda som Gluecifer, Turbonegro och Motorpsycho, men tyvärr inte mer och en viss besvikelse infinner sig.

Publicerad hösten 2000 i Osqledaren.

GentleWavesThe Gentle Waves – Swansong for you, 4/8

Isobel Campbell från Belle and Sebastian ger nu ut sitt debutalbum. Föga förvånande har även flera av de övriga medlemmarna medverkat, men projektet är hennes egna och namnet är alltså The Gentle Waves.

Vi får Falling from Grace, en superlåt i sann popanda, med klara influenser av Francoise Hardy. Fantastiska Let the good times begin låter som Dot Allison på en lågmäld resa över ett öde landskap i det skotska höglandet. Det är sorgset, lugnt och vackert. Jazziga Pretty Things är som en skönsjungande Stina Nordenstam, med text av Nick Drake, fenomenal är ordet!

Visst finns här flera guldkorn på skivan, men ibland känns Isobels röst väl slentrian och trist. Det blir emellanåt lite segt och något saknas, albumet som helhet är tyvärr bara lagom, inte mer.

Publicerad hösten 2000 i Osqledaren.

Marilyn_Manson_-_Holy_Wood_(In_the_Shadow_of_the_Valley_of_Death)Marilyn Manson – Holy Wood (In the Shadow of the Valley of Death), 5/8

Marilyn Manson skapar alltid rubriker när det är dags för skivsläpp och så även nu. Omslaget pryds av en korsfäst Manson och skivan är en enda stor imageteater om livets mörka mysterier. Flera delstater i USA har förbjudit skivan och kanske är det därför uppmärksamheten har varit mindre mot förra albumet, då uppmärksamheten var stor.

Det är hur som helst ett mörkt och dovt album, med mycket hat, död och blod. Det känns som en återgång ljudmässigt och förklaringen är kanske att Marilyn Manson har producerat själv. Vi får domedagsstämningen på GodeatGod, melodiösare stenhård supermetall typ Ministry på The Fight Song och en psykadelisk suverän undergångsballad som andas Bowie och Type O Negative på Coma Black.

Hade det inte varit för svagare spår som helvetiska låten Born Again och sega, skräniga President Dead, skulle betyget blivit bra mycket högre. Marilyn Manson överraskar trots allt och den patetiska figuren lever vidare i en ny skepnad.

Publicerad hösten 2000 i Osqledaren.

SVEKSVEK – After the rain, 5/8

Svenska danslabeln SVEK brukar skämma bort oss med spännande house och techno, med artister som Joel Mull och Cari Lekebusch. Emellanåt summeras killarnas 12” på CD, så att det skall bli lättare att greppa labeln och dess artister, så även nu.

Jesper Dahlbäck har på Stora Eken, likt Laurent Garnier, förlitat sig på saxofoner för att göra härlig, fantasifull house. Sunday Brunch serverar underbar deephouse med skivans starkaste spår Things you said. Musiken tar en till Paris, New York och Chicago, närvaron är total. Även Universal Funk lyckas trollbinda lyssnaren med sin klassiskt influerade houselåt Roots som andas Derrick May.

Emellertid är första delen av samlingen rätt trist och jag tycker inte SVEK presterar det man kan förvänta sig. Pricken över i:et saknas, men trots detta tycker jag att de ger oss en hel del örongodis för cocktailbaren.

Publicerad hösten 2000 i Osqledaren och betyget för skivan var 5 av 8.

firstfloorpower_hopeFirst Floor Power – There is hope, 6/8

First Floor Powers debutskiva There is hope har spelats in i Silences legendariska Koppom-studio. För att ytterligare spä på förväntningarna, har Jonas Jonasson från bob hund varit med och producerat, samt spelat på ett antal spår.

You´re 24, har bandet åkt på en tur genom Velvet Undergrounds värld, med Sonic Youth och Clint Eastwood som resesällskap, det är galet, skönt och befriande. Scissors, bag or a stone är en insats nära PJ Harveys upproriska stil och som växer för varje lyssning. Song from the hospital, smyger sig fram med oljud och tempoväxlingar för att sedan avslutas i en galen Pixiesfinal.

Med hotet om splittring i samband med seperationen mellan Jenny och Karl-Jonas, samt efter de allvarliga operationerna på blodkärlen i hjärnan för Karl-Jonas, har bandet med stor styrka och frenesi klivit vidare. Det är med stor beslutsamhet de har skapat en fantastiskt bra skiva som rymmer såväl glädje som sorg.

Publicerad våren 2001 i Osqledaren.

BearQuartet_GayIconThe Bear Quartet – Gay Icon, 7/8

Ett av independentscenens mest underskattade band serverar nu sitt nionde album sedan debuten Penny Century, som kom 1992. Gay Icon är 46 minuter med variation, men hela tiden med stor harmoni och vackra arrangemang.

Inledande From Nowhere är lågmälda, stilrena pianotoner som man ryser av, skaparglädjen brädar det mesta på musikscenen och man längtar efter mer. Be A Stranger är osynkad rock som drar i väg lyssnaren på en härlig ljudodyssé som andas Sparklehorse och Guided by voices. Superballaden Potrait Painter har en oerhört spännande ljudbild som känns som en resa i ett drömlandskap där Stina Nordenstam är chaufför.

Ett av Sveriges absolut starkaste och intressantaste band har ännu en gång lyckats att ge oss fantastiska texter och melodier som håller rakt igenom. I samma skola som Arab Strap och Flaming Lips, visar norrländska Bear Quartet åter igen vägen till bra musik.

Publicerad våren 2001 i Osqledaren.

ArabStrapArab Strap – The Red Thread, 6/8

Skottska Arab Strap presenterar ett album fyllt med starka och närvarande texter kring kärlekens bekymmer. Sin vana trogen laborerar sångaren Aidan Moffat med ämnen som rör sex, svek och det förflutna, fast mer nostalgisk än någonsin

Last Orders drömmer sig iväg till vemodet i Falkirk med ett  burkigt, intressant och väldigt bra ljudmaterial som lika gärna kunde vara Mogwai. Love Detective är en genial hit om svartsjuka, som låter som en pårökt Nick Cave tillsammans med Spiritualized. Avslutningsvis smyger Turbulence fram gamla minnen till oss och man blir övertygad om att egentligen förändras inget i våra liv.

Det är en oerhört vacker skiva, samtidigt mycket mörk och omväxlande, men också rolig och avkopplande. Ibland spretar den väl mycket, som med Infrared, som känns trist, seg och oengagerad. Totalt sett håller dock bandet ställningarna och  skivan växer fram, tar så småningom över ens liv och det blir svårt att lämna ifrån sig sin Arab Strap.

Publicerad våren 2001 i Osqledaren.

kinobeKinobe – Soundphiles, 6/8

Londonduon Kinobe släpper nu sin debut Soundphiles. Det är en resa genom spännande ljud och landskapet som målas upp av regnbågens alla färger. Inledande The Biological Break smyger spöklikt på oss och går vidare i ett högre tempo nära David Holmes stil. Skyscraper tar oss vidare med gitarrer och piano till Paris med drömmande beats som etsar sig fast i ens inre. På Hombré byter vi tempo, tema samt resmål mot Mexico och Clintans spaghettiwestern med ett komp liknande Vampyros Lesbos. Resan är dock inte slut där, utan snart växer den moderna staden fram, det är eniverande och udda, men ack så vackert.

Pricken över i:et är Grass Roots Horizon som är fantastiskt bra och mycket väl kan bli en klassiker i genren. Det är som One Dove, fast bättre och med sång av underbara Xan, som har en röst att älska till. Visst finns här svagare spår och ibland spretar låtarna väl mycket, men trots allt lyckas Kinobe servera oss en debut med mersmak och jag längtar bara efter mer.

Publicerad hösten 2000 eller våren 2001 i Osqledaren.

MercuryRevMercury Rev – All is dream, 4/8

Amerikanska Mercury Rev släpper nu sin uppföljare till genombrottsskivan Desertert´s song och kraven från ett band som lyckades charma såväl kritiker som lyssnare förra gången, är oerhört stora. Inledande The Dark is rising är en episk filmlåt med storhetsvansinne, som målar fram ett landskap man gärna reser med i. Med storslagen symfoniorkester och lågmäld sång kastas man direkt in i Mercury Revs värld och bandet visar direkt sin höga ambitionsnivå.

Vi leds vidare ut på okänd mark och serveras flera högklassiga, pretensiösa verk som Tides of the moon och Hercules. Emellertid blir Jonathan Doahue´s falsettsång väl tjatig efter hand och det hela känns lite segt. Med samma anda som Pink Floyd, Neil Young och vissa av Bowie´s verk, men utan samma träffkänsla, lyckas Mercury Rev bara leverera ett halvfärdigt album som kunde ha blivit en klassiker om demonproducenten Jack Nitzsche inte hade dött innan inspelningens avslut.

Publicerad hösten 2001 i Osqledaren.

Lamb-WhatSoundLamb – What Sound, 6/8

Lamb, ofta kallade drum’n’bass svar på Portishead, släpper nu sin sin tredje platta What Sound, en skiva som känns mer harmonisk än tidigare. Med Small smyger de sig fram med sin avskalade musik och Louise Rhodes starka röst, längtan efter mer växer. Heaven är en enormt trivsam lugn låt med inslag av breakpartier till en spännande jazzig rytm. Det får en att drömma bort från vardagens problem till en värld där Goldfrapp och Alpha ger oss dagordningen.

De spår som inte riktigt imponerar på mig, Sweet, One och Sweetheart har gemensamt att de är mer drum’n’bass än övrigt material, vilket känns lite paradoxallt, då det var detta Lamb slog igenom med. De håller inte måttet och är lite väl tillrättalagda och sterila för att blomma ut. Skivan är dock spännande och intressant, men något saknas för att den skall bli en klassiker. Emellertid har de gömt ett oerhört vackert pianoparti 10 minuter efter den sista låten, vilket får mig att inse hur fantastiska de ändå är.

Publicerad hösten 2001 i Osqledaren.

SmashingPumpkinsThe Smashing Pumpkins –  Greatest Hits (Rotten Apples) + B-sides (Judas O), 5/8

En greatest hits skall åskådliggöra det mesta av det bästa som ett band har givit ut. Efter att ha upphört existera, har det nu blivit dags för Smashing Pumpkins att summera karriären och ge oss en samling som en värdig avslutning på en fantastisk karriär med många hits, dessutom med en extra CD med B-sidor.

Självklart lyckas bandet ge oss alla underbara hits som Today, 1979 och Stand inside your love, i kronologisk ordning med varje album repressenterat i tur och ordning. Dock känns det lite tunnt, då flera bra spår som I am one, Mayonaise och Pug, inte finns med och jag saknar något för att bli helt nöjd. Dessutom är B-sidesamlingen Judas O ingen värdig fortsättning på Pisces Iscariot, då flera enormt bra låtar som Ugly, God, Rotten Apples och alla sköna covers genom åren, så som Never let me down och Dreaming, inte är med och en hel del känns som utfyllnad.

Skivan har inte pricken över i:et för att bli riktigt bra, flera givna spår är inte med och ordningen känns något torftig, därför faller betyget för ett fantastiskt bra band. Visst lyckas de visa vad de åstakommit, men med en bättre summerande dubbelskiva, samt en bättre B-sidesamling hade skivan blivit oumbärglig för alla som vill ha ett smakprov  av ett av den alternativa rockens största band, nu känns samlingen lite trist. Det är bara hoppas att bandmedlemmarnas nya projekt Zwan och The Virgins lyckas bättre.

Publicerad hösten 2001 i Osqledaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: