Roskildefestivalen 2006

Jag har alltid gillat Roskildefestivalen och i 10 år i rad åkte jag dit som ackrediterad journalist. I år var året som bröt mot mönstret då jag valde att inte åka. Jag hade ont om pengar, var gipsad för båtbenet, tyckte bokningarna var sådär, ackrediteringar hade börjat kosta pengar trots man arbetar och kronvärdet var inte det bästa (150 svenska för 100 danska…). Hur som helst kommer jag säkert att åka dit igen då jag älskar atmosfären oavsett vad som spelar, men då måste min ekonomi och hälsa vara bättre.

Första året jag var där 1999 var jag där för Radio AF – Lunds studentradio, de resterande åren representerade jag Studentradion KTH/THS Radio. 2006 var ett annorlunda år då jag hade ett bättre år på alla sätt och vis, såväl privat som professionellt. Förutom mängder av pressarbete för radion, skrev jag en artikel för Metica.se som då var en bra independentsite för musik. På grund av musikbranschens kaos har Peter Larsson som skapade webbsidan lagt ner musikdelen och gått över till att blogga om bilar istället. Hur som helst ville jag 2006 skriva för honom och försöka släppa radion, men artikeln från Roskildefestivalen 2006 blev min enda bidrag till Metica. Då musiksidan är nedlagd får ni artikeln här igen.

roskilde

Roskildefestivalen 2006

En veckas fest på fyra dagar

Med ett vilande Glastonbury ståtar Roskilde med det faktum att de numera är Europas största musikfestival med nästan 110 000 personer på plats. Fantastiskt väder, galna kulturyttringar, god mat och en enorm samling glada människor gjorde att förväntningarna infriades.

Söndagens bokningar var dessutom mördande bra. Trots relativt tunt program blev det en succé.

Redan den 15 juni var Roskilde slutsålt och det trots att det saknades en-två-tre toppnamn. Förväntningarna var höga med 79 000 betalande besökare, och trycket likaså. Redan fredagen innan midsommarhelgen anlände de första gästerna och på onsdagen hade 60 000 passerat in. Trots det eskalerade trycket rapporterade såväl polis, brandkår som sjukvårdspersonal om en oerhört lugn och en fredlig festival. Förmodligen bidrog värmen en del till lugnet.

Vidare erbjuder Roskilde mer än bara musik. Förutom artister på sju scener får besökarna också ett skateland på 2 500 kvadratmeter, tv-skärmar för fotbollen, en biograf, en loungescen kallad Bar’n, Spoken Word, konstverk och diverse gycklargrupper att njuta av. Dessutom bjuds det på mat som är superb och ett kapitel i sig då festivalen jobbar mycket på kvalité till bra pris, ofta ekologiskt och med lokal förankring. Bland annat finns thai, afrikanskt och danskt kök vilket ökar besökarens välmående än mer. Så när vi med 70 mil i bagaget för vår orangefärgade festival-Volvo anlände trötta på onsdagkvällen till ett fullsmockat campus var suget på bira, festivalatmosfär och musik stort.

Torsdag
Första dagen på festivalen blev en lagom dag. Brittiska The Editors var först ut, vilket alltid är svårt, men de skötte uppdraget med brillians. Med ett fullsmockat Odeon-tält och med volymen på topp drog bandet igång festivalen på allvar. Birmingham-gruppen gjorde i vintras en fantastisk spelning på Debaser och nu var de ännu bättre. Vi fick självklart hits som ‘Blood’, ‘Munich’ och ‘All Sparks’ men också Talking Heads-klassikern ‘Road to Nowhere’, vilket skänkte en mäktig avlutning på torsdagens bästa konsert.

Jag dansade leende ut på festivalområdet för mer, utan att riktig bjudas på samma känsla igen. Visserligen var Jenny Wilsons konsert given tvåa och Sigur Rós gjorde nog ingen besviken, men Clap Your Hands And Say Yeah, som jag hoppats mycket på, var relativt trötta och nåde aldrig riktigt fram. ‘Over and Over Again (Lost & Found)’ är visserligen given, men ett av de riktigt hyllade banden är sönderturnerade och sångaren skulle behöva vila i respirator för att få gnistan tillbaka.

Danska Magtens korridorer och walesiska Bullet For My Valentine är inga band som ska lira på orange scen och avsaknaden av ett par större namn är stor. Trist danskrock och emo-metal funkar så där när vi istället borde ha fått njuta av band som Radiohead, Depeche Mode eller The Who. Storleken har betydelse.

Ett namn med stor kaliber som kraftigt försenade dyker upp är Guns N’ Roses. Om nu bandet kan kallas det med bara Axl Rose kvar. Gruppens framträdande är både segt och trist. Utan Slash och Duff blir Guns ett riktigt blekt band. Visserligen bjuder bandet på klassiker som ‘Paradise City’, ‘You could be mine’ och ‘November Rain’, men vi kunde lika gärna fått det av ett coverband då bäst före-datum passerats sedan länge.

clapyourhands

foto: Magnus Ericsson

Fredag
Den härliga överraskningen under denna dag var inledande Veto från Danmark. Fullt i Odeon-tältet och hemmaförväntningarna var höga efter galanta debutalbumet ‘There’s a Beat in All Machines’. Live blev det inte sämre, ‘Can you see Anything’ revs av och med ett energiskt drag levererade bandet hit efter hit. Deras synthindoktrinerade indierock med ‘You are a Knife’ och ‘Short Fuse’ gjorde att jag bara väntar på en svensk spelning framöver. Kanske Debaser?

Folk, country och vackra ballader skänker ett lugn genom Martha Wainwrights underbara stämma. Hon binder fast lyssnaren vid scentältet och lossar inte på repet föränn hon har lyssnaren på kroken. Jag är såld och vek, totalt begeistrad av hennes självutlämnade texter.

Shout Out Louds har full kontroll och är grymt självsäkra. Varje underbar poplåt arbetar sig fram med en självklarhet och njutning som når lyssnaren direkt.

De stora frågorna under fredagen var om Morrissey verkligen skulle kunna fylla orange scen, och skulle det bli lika bra som 2004 års succéspelning på Arenan? På gott humör kastade han loss med sällan livespelade Smiths-klassikern ‘Panic’ och fick publiken direkt på sin sida. Med samma goda humör levererade han sedan en konsert med stor närvaro och intensitet. Flest låtar hämtades från nya skivan ‘Ringleaders of the Tormentors’, men också givna spår som ‘First of the Gang to Die’ och ‘You have Killed me’ fick plats. Efter en timme var det slut på det roliga i och med att Morrissey rev av ‘Irish Blood English Heart’. En trevlig spelning var till ända.

Lördag
Det är märkligt tomt framför scenen och bandet har haft svårt att rekrytera nya fans, men när Primal Scream väl inleder med ‘Movin on up’ på orange scen blir det dans en timme. Hit efter hit bjuds publiken på, så som ‘Kowalski’, ‘Rocks’ och ‘Country Girl’. Att stå still till mästerverk som ‘Medication’ och ‘Swastika Eyes’ är omöjligt. Visserligen har det gått några år, bandet är inte lika alerta och nyskapande, men de levererar fortfarande bra pop och rock med dansundertoner som är långt bättre än många av dagens halvdana dagsländor.

Adam Stephens och Tyson Vogel blandar blues, folk och country under namnet Two Gallants. Stephens underbara whiskeystämma funkar, och med stor frenesi samt jammande lockas man in i tältet. Tempot växlar hela tiden och duon gör vad som faller dem in just för stunden. De är fantastiska och lyssnarens inre fylls av glädje genom låtar som ‘Las Cruces Jail’ och ‘Steady Rollin’. Det är med ett vemod jag måste lämna spelningen i förtid.

Thåström äger Arenans tält och publiken får en spelning som lägger sig i topp för dagen. Med en rak och rockig ton erbjuds vi såväl nytt material från ‘Skebokvarnsv. 209’ som några favoriter från förr. Det är mäktigt och personligt, dessutom har flera av de nya spåren blivit givna allsångsspår. ‘Sønder Boulevard’ och ‘Fan Fan Fan’ är underbara och en lust av att höra ännu mer blir uppenbar. ‘Österns röda ros’ och en vackert avskalad ‘Du ska va president’ är lika starka nu som någonsin tidigare. ‘Alla vill till himlen’ lyfter taket och när Thåström under andra extranumret efter en underbar spelning ger oss Nationalteaterns ‘Men bara om min älskade väntar’ är upplevelsen total och jag lämnar tältet glad, lättad och tårögd.

Söndag
Med Roger Waters, Franz Ferdinand och Raconteurs live på söndagen myntades uttrycket ‘Super Sunday’. Att vädret dessutom var kalas, att det såldes endagarsbiljetter till endast söndagen och att många stannade kvar gjorde inte saken sämre. Andra år åker många hem efter lördagen, och festivalen blir glest befolkad, nu var den fortfarande fullpackad.

Australienska Wolfmother blandar influenser som Black Sabbath, Led Zeppelin och blues. Ibland luktar det White Stripes, men samtidigt är det väldigt eget. ‘Dimension’ och ‘Tales’ ger rättvisa åt bandet och jag ser fram emot mer snart.

Det är mycket folk som har trängt sig in i Arena-tältet för att få dansa sig galna till ‘I Bet you Look Good on the Dancefloor’. Det är för den och ‘Fake Tales of San Francisco’ som de flesta är här. Arctic Monkeys är grymma live med stor närvaro, och trots enbart ett album i bagaget känns de rätt. Emellanåt är det lite tunt, men med stor entusiasm och driv är de klart en grupp för framtiden.

The Strokes bjuder på en helt ok spelning. De har släppt tre mer eller mindre bra album och under konserten plockar de russinen ur kakan. Vi får bland annat en suvverän ‘Last Nite’, en medryckande ’12:51′ och en trivsam ‘Juicebox’.

Franz Ferdinand befinner sig kanske under stor press just nu, och har en hel del att leva upp till, men de tar sig an orange scen som sin bästa vän och ger oss en härlig hitkavalakad med låtar som ‘Take me out’ och ‘Do you want to’. Det är bra, men det är med viss tvekan jag tar emot en enormt lång bandpresentation med ett avbrutet tempo som resultat. Och det hela kunde stramats upp mer. Spelningen är dock ändå bra långt över godkänt.

‘Everyday i Love you Less and Less’ inleder Kaiser Chiefs lite halvgalna konsert på Arenans scen. Det är bra och ‘I Predict a Riot’ är knappast sämre. Emellertid är sångaren dragen som fan och spelningen lyfter därför aldrig fullt ut. Det är med besvikelse som jag ser ett givet kalasband tappa energi och ge en sämre spelning än nödvändigt. Konserten på Hultsfred 2005 var långt mycket bättre och kanske har bandet vuxit allt för fort då avståndet känns gigantiskt. Helt ok men inte mer, tyvärr.

Med sin skruvade psykadeliska folkpop med drag av Flaming Lips och Beach Boys är Animal Collective klart bättre. Spelningen skiftar hela tiden och stämningen är kanon, vilket gör att spår som ‘The Purple Bottle’ verkligen kommer till sin rätt framför en rejält blandad publik på Pavilion. Det ryktas att bandet är på gång till Stockholm och jag hoppas att så blir fallet så jag än en gång får njuta av ‘Grass’.

Roger Waters avslutade vår festivalupplevelse och det från orange scen. Stämningen på topp med en enorm uppslutning och med massor av Pink Floyd låtar, inte bara från ‘Dark Side of the Moon’. Men Rogers Waters symfoniska gitarrsolon innebar aldrig mer än en lagom skön ljudbild. Waters karisma är inte den starkaste och jag saknade de effekter Pink Floyd brukar bjuda på. Visserligen en del videoglimtar men inte mer, och de rasslande pengarna ur högtalarna ger en fingervisning om syftet med Waters turné. ‘Shine on you Crazy Diamond’ från ‘Wish you were here’ under vår reträtt halvvägs in i konserten var dock mäktig.

Programmet var kanske inte det fetaste och avsaknaden av ett antal större band gjorde sig påmind. Men där fanns ändå flera intressanta namn att ta till sig, som Animal Collective, Veto och Editors som alla gav allt och lite till. Både väder- och programmässigt föll den vacklande inledningen till slut ut i full blom och en av de bästa Roskildefestivalerna på väldigt länge passerade inte obemärkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: